Mitt liv

Utslagen i Fotö och Malmö

Foto ALfven-33.jpg

Jag hoppas aldrig mer få höra några klagomål på vädret. Nu har vi fått sol och värme för de närmaste 10 åren ;)

Bring on the rain och gråa mysiga dagar.

Jag vet. Jag är lite annorlunda...:)

Har fått lite semester i sommar, tillsammans med min och Malins familj. Otroligt härliga dagar på Fotö och i Malmö och Köpenhamn. 

Sverige är fantastiskt

170702 After Eves wedding-1 (3).jpg

Jag älskar att fota bröllop och människor men det som fick mig in i fotografi för länge sen var natur och landskapsbilder. Jag fotar fortfarande en hel del natur och landskap men lyfter inte riktigt fram det lika mycket, dels för att det tyvärr inte generar något som jag kan leva på. Att mixa olika bilder på sina sociala medier är inte alltid helt ok, så därför får mina naturbilder komma i skymundan. Tyvärr.

Stillheten och ljuset en tidig sommarmorgon, 03.00 och framåt är inget annat än magiskt. Tystnaden och kluckande av vattnet, vinden genom asparna.

Många undrar hur man kan få så fantastiska bilder som man ser på olika naturfotografers instagram. Är det kameran? Såklart det måste vara kameran. Jag får det ofta, vilka bra bilder, du måste ha en grym kamera. Min kamera har 7 år på nacken, lite som att ha en iPhone 3.

Det som är viktigast är ljuset, alltid ljuset. Tålamod och ett litet enkelt stativ kan hjälpa. Det mjuka och lila ljuset är i princip omöjligt att få när alla normala människor är ute. Man måste stanna uppe länge eller min favorit, gå upp så tidigt att ens fru inte gått och lagt sig än.

Jag är fortfarande på många sätt en lite sjuårig pojke, det pirrar till i magen när man ska ut på morgontidiga äventyr. Ut i skog och till ängsmark, när dimman fortfarande ligger tung och man ser endast en gråaktig ljusning vid öster.

Medeltida Jul

visby mm-129.jpg

DISCLAIMER Jag vet att det inte är jul nu, jag vet att jag borde publicerat detta för lääänge sen. Men jag gör det nu i alla fall. :)


Jag går igenom Visby, innanför de medeltida stadsmurarna. Klockan har sen länge passerat midnatt. Det är mitt i december och kyliga vindar drar igenom gatorna och gränderna. Väggar och tak från gamla kyrkor reser sig runt mig och täcker den stjärnklara himlen. Det doftar eld och rök. Jag drar åt manteln. Dels för vinden, dels för att det är det enda medeltida plagg jag äger. Det ser bättre ut om man inte ser de mörka moderna kläderna inunder. Jag är en mörk ensam gestalt som drar igenom gränder och gator som varit här i hundratals år.

Jag, Malin och Matteo tog färjan till Medeltida Jul med extremt stora förväntningar. Förutom lite panikartat blöjbytande och nedbajsade kläder precis när vi skulle köra på färjan så gick allt bra.

Visby är lika vackert oavsett vilken tid på året det är och nu var det många år sen sist.

Vi bodde på ett centralt hotell innanför ringmuren. Otroligt mysigt och hjälpsam personal. Vi behövde bara gå 400 meter för att komma till de olika showerna vi skulle besöka och marknaden.

Eldshower, konserter utomhus i solnedgången, konserter i kyrkor, riddare och mysig gemenskap på kapitelhusgården. Medeltida Jul har allt om man är bara lite som jag. Det bjuder på härliga vyer, ULTRAMYS, historia och spännande dofter.

Den sista kvällen var det en sagoberättare i Helge Ands ruin. 1300-tals sagor från Italien. Jag kom dit lite sent. Malin och Matteo hade somnat. Jag smög in genom dörröppningen. Stjärnorna lyste klart och när jag andades steg ett litet moln. Runt en eld vid altaret satt ett tjugotal personer insvepta i vinternatten. Bröd skickades runt och det var tyst. Sprakandet från elden och röken var de enda intryck man tog in. Jag såg uppåt mot den klaraste himlen sen jag var i Nya Zeeland. Om inte det är magiskt vet jag inte vad som är det.

Då började sagoberättaren tala. Man sveptes med. Det fanns inga mobiltelefoner längre. Borta var televisionen. Tidningar och till och med böcker existerade inte längre. Det var som att färdas tillbaka till en tid då historier fördes vidare från mun till mun. Jag saknade inte våra moderna ting. Kylan försökte tränga sig på men jag brydde mig inte. En historia avlöste en annan. Vi satt där när elden falnat och allt som hördes var vinden utanför de bräckliga väggarna och rösten som förtäljde historier som berättats i hundratals år.

8 månader in som pappa

 Matteo och hans syssllng Malte.

Matteo och hans syssllng Malte.

Jag var varit pappa i åtta månader.  Det är en surrealistisk känsla, det har inte riktigt fått grepp i mig än. Jag vet inte om jag ser mig som en far. En gestalt som en bebis och ett barn ser upp till. En gestalt som tycks vara superstark, supersmart och allt det man idoliserar sin pappa med. Jag är verkligen inte superstark…

Det hände en sak för två månader sen. Något som fick mig att inse hur mycket som ligger nedbäddat i mitt dna, hur mycket man faktiskt förändrats.

Jag jobbade och Malin bad mig hålla koll på Matteo för någon minut eller två. Jag satte honom i vår stora läsfåtölj där han suttit lugnt innan. Vad jag inte insåg var att Matteo växer och testar i princip nya saker varje dag. Jag vände mig mot datorn i 15 sekunder och tänkte att han sitter helt säkert där. Men Matteo är inte en klassisk lugn bebis, jag har träffat mina vänners bebisar och han är raka motsatsen till hur Malin och jag själv när vi var små. På någon sekund hade han vänt sig om, dragit sig upp till fåtöljens armar och hävt sig upp. Sen såg något otroligt intressant på golvet som han bara var tvungen att undersöka.

Givetvis blev det en rejäl duns och ett hjärtskärande skrik. Ni får ha tålamod med mig men jag vet otroligt lite om bebisar, OTROLIGT LITE. Malin är mycket coolare och lugnare än jag. Men när jag hörde det skriket kändes det som om jag bytte skepnad. Jag var inte längre bebisrädde Natte utan en pappa. För några minuter var jag någon annan än den jag kände. Jag började gråta, samtidigt som jag ringde 1177 och mamma. Jag bar Matteo som en dynamitstav i en berg och dalbana.

När allt stabiliserats återgick allt till det vanliga..;) Men jag fick känna på något jag aldrig känt innan.

Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Matteo, han är otroligt påfrestande och skriker och bajsar och tar ALL ens energi, men jag kan inte föreställa mig för en sekund att leva utan honom. Det är märkligt. Jag vet hur jag känner men jag undrar hur de översätts till andra människor som inte kännt likadant.

I mitt tidigare liv. För hundra år sedan så gjorde man inte saker som skadade en. Om något höll en vaken på nätterna så fixade man någonting, om något tog ens energi så gjorde man någonting åt det. Nu kan man inte göra någonting åt det.

I ens förra liv gick man ju inte och älskade sin huvudvärk, sin sömnbrist och sitt fulla schema. Man levde med det, försökte förbättra situationen men det fanns aldrig någon kärlek.

Nu har man exakt det och orsaken till problemen älskar man mer än vad man någonsin älskat något annat någonsin nånsin i människans historia. Helknäpp mening. Jag är trött…

Nu ska ja börja fota bebisar i alla fall. Det krävdes tydligen en text i novellängd för mig att komma fram till det.

Hör gärna av dig till mig för prisinformation om bebis/barn foto 😊.

Det värsta som hänt mig – Bröllopsresa -

Honey moon Zanzibar-266.jpg

Zanzibar var drömresemålet för oss. Ett ganska så orört paradis ute i Indiska oceanen. Efter ett års tålmodigt väntande var det äntligen dags för vår bröllopsresa. Att säga att vi var taggade är en underdrift. Jag hade noga planerat allt, läst flertalet böcker och surfat in på varje hemsida om Zanzibar. Men så hände något som fick hela mitt liv att vändas på ända.

Vi lämnade Arlanda med de billigaste biljetter som existerade, men är man nykär så klarar man lätt alla långa stopp. Som åtta timmar på Dohas flygplats (innan ombyggnation!!!). Vi satt på en enkel bänk natten igenom, spelade kort och drack märkliga kaffedrinkar.

När flyget äntligen landade på Zanzibar så var det en ljuvlig värme som slog emot oss. En enkel men mysig flygplats utan en massa människor. Lite palmer och en klarblå himmel. Vi blev hämtade av hotellet som körde oss tvärs över ön till den östra sidan. En folkgles och romantisk kust utan turister men med kilometer efter kilometer av en orörd och långgrund strand.

Endast lokala barn och fiskare rörde sig utmed stranden, på väg till skolan eller på väg ut i Indiska oceanen.

Hotellet vi bodde på var även det nästan öde. Vi hade en bungalow invid stranden och såg endast till gästerna vid någon av dagens måltider men knappt ens då. Vi var de blekaste på stranden 24/7. Och vi njöt av det. Med det sagt, jag är alltid den blekaste på alla stränder. Inklusive någon obekant strand på Grönland.

Någon dag in, när vi börjat acklimatisera oss till den nya miljön så bokade vi en tur ut för att snorkla runt en oerhört exklusiv ö norröver. Själva ön fick inte sätta fötter på, knappt ens titta på. Den var endast för de mest välbärgade och de betalade för att slippa oss andra.

Turen började med tre timmar i bil genom Zanzibars vildmark. På småleriga vägar och genom buskage och man undrade om det verkligen fanns några turister här. Det kändes i alla fall otroligt härligt att slippa glida fram i en luftkonditionerad buss på en välasfalterad väg på Mallis. Jag förstår att det finns folk som uppskattar det men men…visst är det härligt att vi är olika.

Vi gick genom vattnet några hundra meter för att komma ut till en enkel båt som skulle föra ut oss på havet. Ingen solig dag men ändå en dag som andades äventyr. Man känner att det ligger nått i luften. Tyvärr var det ett äventyr jag aldrig vill uppleva igen.

Vi dök i och njöt av en ovanligt (stilla) ocean och av ett fantastiskt skådespel under ytan. Jag förlorar mig väldigt lätt i vatten och efter 20 minuter befann jag mig ganska långt ifrån båten. Malin hade jag inte sett till på ett bra tag.

Jag gick upp och såg mig omkring, jag kunde se båten ett tjugotal meter längre bort. Jag såg inte Malin eller någon av de guider som var med. Endast en man stod upp i båten och vinkade. Jag förstod inte vad han skrek. Trodde kanske att de sett någon ovanlig fisk eller att det var dags för lunch.

Jag förstod inte alls varför inte Malin visade sig.

Jag simmade i ganska lugn takt tillbaka till den lilla båten mitt på havet.

När jag klättrade upp i båten fick jag se något som fick mitt hjärta att bokstavligen stanna. Ibland använder man ”bokstavligt” lite slarvigt för att understryka sin poäng, men jag lovar att vid det här tillfället så stannade mitt hjärta. Hela mitt liv tvärnitade och jag blev helt iskall.

Malin låg på botten av båten och skakade. Hennes ögon var grumliga och fradga bubblade ur mungiporna. Hon reagerade inte när jag skrek till och knuffade mig fram. Allt försvann. Jag menar allt!

Guiderna verkade mer panikslagna än jag och jag skrek och undrade om de hade någon medicin. De hade redan gett henne något men det hade inte hjälpt.

Jag pekade desperat mot ön som låg några hundra meter bort och skrek med allt jag förmådde att vi måste ta oss dit. Jag kunde se genom min desperation att de tvekade, de visste reglerna bättre än jag. Men jag visste att där fanns medicin och läkare. Jag sket i alla idiotiska regler.

Malin låg omedveten om allt som hände och skakade i en ostabil båt mitt ute i Indiska Oceanen. Vi var långt ifrån stora städer och vi var någon timme/timmar ut från fastlandet.

Efter några sekunder styrde de tillslut båten mot ön.

När vi hade 20 meter kvar till stranden kom en vit och oerhört fet man utspringande från skogen bakom. Han skrek på engelska och svor att vi måste lämna. Vi får inte sätta våra fötter på ön.

Jag ställde mig upp i båten och skrek med en volym jag inte visste jag hade. Jag skrek att min fru var paralyserad och låg och skakade i vår båt.

Han svarade att det skulle vi tänkt på innan vi bokat en ocertifierad guide. Våra guider var certifierade och de var bokade på vårt hotell och hade med sig en medicinväska men det sket det här uppstoppade ursäkten till man i. (Ni får ursäkta mitt språk, men jag kom inte ihåg allt jag skrek, jag kom inte ihåg om jag svor eller inte, och jag får vara glad att mina ord var allt jag hade då och inte något vapen. Jag har aldrig varit så desperat i hela mitt liv, jag har aldrig varit så arg och så tillsynes helt utan hjälp.)

Våra guider vågade inte närma sig stranden något mer. De vågade inte säga emot mannen på stranden även om de säkert hade en bättre förklaring till vad som hänt än vad jag hade.

Men den vita mannen fick stå oemotsagd och vi tvingades vända tillbaka. Det var som om all min livskraft försvann, all desperation och all ilska. Det var 3-4 timmar till det bästa stället att gå i land på och sen var det någon timme till en djungelklinik.

Jag var övertygad om att Malin inte skulle klara sig. Allt jag kunde göra var att se på när hon skakade och tuggade fradga.  Ett stort brännsår började breda ut sig över hela hennes arm. Jag trodde att det var någon box jellyfish eller någon annan manet som bränt henne. Våra guider sa att de aldrig hade varit med om något liknande.

När väl tilläggsplatsen närmade sig var vi tvungna att stanna hundra meter ut, det var för grunt och vi fick bära malin gick en labyrint av sjöborrar.

Hon fick en spruta på den minsta klinik jag varit på. Packat jordgolv ute i ingenstans.

Detta var starten på vår bröllopsresa.

Epilog ( kind of, låter lite pretantiöst 😉)

Vi vet fortfarande inte vad som orsakade det. Någon sorts allergisk reaktion mot något okänt i havet. Men resan dog inte även om det kändes så. Vi fick en helt otrolig vistelse på Zanzibar som avslutades i vackra Stonetown. Flygbolaget hade inte meddelat oss att vårt flyg hade blivit inställt och vi fått ett nytt vilket ledde till en ganska långtråkig vistelse i Dar-es-salam.

Jag gjorde även en liten reklamfilm för hotellet vi bodde på som gjorde att vi åt gratis alla da dagar vi var där.

Snabbt nämna, simmade med delfiner, träffade 130 år gamla sköldpaddor och klädde ut oss i ananas skal, dock har märkligt alla bilder från ananas dagen försvunnit…hm.

Men hela allergichocken kom ändå att prägla vår resa men det är inget som får oss att inte vilja åka tillbaka. Zanzibar är fantastiskt på alla sätt. Superromantiskt och fullt med äventyr om man vill det. Och förutom någon enstaka korpulent vit herre så är folket där helt underbara.

MASSA BILDER....nedan

Pappa 3 månader in

matteo laser-12.jpg

Jag har kommit till det stadiet där varje dag jag kommer längre ifrån förlossningen är lycka. Varje gång jag ser Matteo på bild eller IRL (In real life för er över 30😉) så får jag ett onaturligt och fult leende. Det sträcker sig liksom längre bak på ansiktet än normalt, lite som Jokern i Batman. Det går inte att undvika. Eller kanske en bättre förklaring på hur jag reagerar när jag ser min son är hur man ser på vissa komiker. Johan Glans tex, jag skrattar bara jag ser honom. Han kan försöka se arg ut, ledsen eller skratta. Jag spricker upp i ett leende i alla fall. Nu pratar jag om Matteo inte herr Glans.

Jag kan stå och stirra på honom när han sover som en creepy stalker eller skratta ikapp med honom i ett skratt som skrämmande nog närmar sig min mors.

Och nu när jag börjat vänja mig hyfsat med hans bruna och gula överraskningar så vet jag att snart börjar den delen om igen. Jag pratar bajs, såklart, vad annars?

Idag fick han två sprutor något som resulterade i en oväntad reaktion från min sida. Han har ju skrikit mycket och gråtit förut men det har inte ”moved me” som idag. Det var som om han fick en kniv i ryggen. Han sköt ut med kroppen, öppen mun, all luft tycktes lämna honom innan han med ett djuriskt skrik och med tårar som bokstavligen sprutade. Jag var på väg upp att slå ner barnmorskan. Ne, det var jag inte. Men jag blev otroligt berörd på ett sätt jag inte var förberedd på. Hans smärta blev min och både jag och Malin har nog aldrig reagerat så innan. Det första vi ville göra var att gå och köpa godis till honom, sätta på en tecknad och mysa hela dagen. Sen kom vi på att han är endast 3 månader.

Övrigt:

3 saker jag ser framemot:

25 nov. Undertecknads födelsedag, som jag planerat in i sekunden 😉 Involverar museer, böcker,spel, zocalo, mer böcker, bio plus nått mer

7-10 dec MEDELTIDA JUL VISBY!

17 dec Julkonsert HILLSONG

Ingången till Narnia Nya Zeeland Coromandel

 Frukost vid ett vattenfall någonstans i Nya Zeeland

Frukost vid ett vattenfall någonstans i Nya Zeeland

Vårt Nya Zeeland äventyr startade egentligen med halvön Coromandel. Om man bortser från de första fem dagarna i Auckland då vi strövade omkring likt zombies utan uppfattning om tid och rum och slukade vad som än ställdes framför oss.

Coromandel är en vacker halvö på nordön. Den är lummig med en djungel känsla över sig. Fick lära mig senare att fastän det ser ut som palmer överallt så är det stora ormbunkar. Dem har en palmart på NZ men för det mesta är det ormbunkar man ser.

Coromandel har likt resten av NZ ganska små vägar, men dem är vackra och man åker igenom rullande gröna kullar och höga klippor som stupar ner i havet. Det är också inspelningsplatsen för en del av Narnia filmerna.

Paradis stränder och gröna skogar. Drömmen.

I den lilla mysiga och pittoreska staden Hahei skulle vi leva och jobba i en vecka. Vi städade, tvättade fönster och var trädgårdsmästare i lyxlodgen där Alicia Vikander och Michael Fassbander bodde under inspelningen av ”The light between oceans”. (Den utspelar sig i Australien men filmades på NZ.)

Vi hade ett ganska lyxigt jobb och bodde otroligt fint.

Varje morgon var jag uppevid 4 för att se hur vädret såg ut. Strax utanför Hahei ligger Cathedral Cove, en väldigt ikonisk och vacker plats. Ungefär 40 min vandring, men jag ville hinna dit innan solen gick upp, till Malins förargelse (förargelse?..säger man så) En dag hade vi tur och vi snörde på oss vandringskängorna och gav oss ut. Jag hoppades att porten inte skulle ligga i vatten, jag hade inte koll på tidvattnet.

Annars var vistelsen i Coromandel ganska grym. Vi blev bjudna på valsafari, åt chokladpizza och blev bjudna på en super vegansk middag med människor som i mer eller mindre allt i livet är så långt ifrån hur jag och malin är. Men det var grymt. Det var startskottet på min väldigt långsamma väg till att bli vegan. Fortfarande inte framme…

Vi hade en mindre lyckad utflykt till Hot water beach som även den ligger på halvön. Det var misslyckat för att vi lyckades aldrig riktigt komma ner till det heta vattnet. Fast vi var ett tjugotal som under en timme grävde och försökte skapa en vall mellan oss och havet så blev det pannkaka.

Om du någon gång åker till Nya Zeeland så är Coromandel ett måste, litet, pittoreskt och det finns lite för alla.

0921 Cathedral Cove Hot water beach-33.jpg
0922 Hahei-2.jpg
0920 Hahei-38.jpg
AUCKLAND-5.jpg

Att vara pappa ( 2 månader )

Matteo-19.jpg

En av de jobbigaste sakerna med att vara en fotograferande pappa är att man förlorar sin objektivitet. Ni vet uttrycket ”kill your darlings”. När det kommer till olika projekt inom film och foto, när man måste rensa bilder och klipp som är bra men som inte fyller någon funktion.

Med Matteo har jag extremt svårt att se en dålig bild. Han är ju en stjärna i alla bilder. Börjar till viss del förstå min mors extremt dåliga omdöme när det gäller hennes barn. Evelina är ju en handbollsstjärna, Jonatan älskar hästar, Johannes är oerhört begåvad i språk och själv är jag märstas…nej…sveriges bästa dansare.

 Våran familjebild här, är jag springade i 100 knyck , slänger mig ner på kobajs och försöker komma i position innan bilden tas.

Våran familjebild här, är jag springade i 100 knyck , slänger mig ner på kobajs och försöker komma i position innan bilden tas.

 Lite Mose känsla över bilderna..en bebis…lite övergiven i en korg 😉

Lite Mose känsla över bilderna..en bebis…lite övergiven i en korg 😉

Matteo-11.jpg
Matteo-14.jpg

Jag har annars vant mig mycket snabbare än vad jag själv trodde. Bara två månader har gått, men ändå känner jag igen Matteos gnäll bland andra gnällspikar, hans glimt i ögat som ingen annan har. Sättet han stirrar på mig och undrar vem människan är…jag är pappa och det kommer aldrig någonsin ändras.

There and back again

1 Nz malmo 2-1.jpg

Det har gått två år sen jag och Malin lämnade Sverige för vår drömresa. Vi åkte till Nya Zeeland (nattes dröm) och Australien (malins dröm). För att spendera vår tid jämlikt i varje land (NZ 3 månader) (AU 14 dagar).

En resa vi sparat på hela vårt äktenskap…och inte ens det räckte till. Efter sex månader i Nya Zeeland, Australien, kortis i Singapore, Fiji, Nepal och Thailand var kontot…tomt…typ.

Vi…Jag hade stora planer. Vi skulle luffa runt i NZ, vi skulle jobba för uppehället. Eller WWOOFa, (World Wide Opportunities on Organic Farms or Willing Workers on Organic Farms) det innebär att vi får mat och boende, sen jobbar vi ungefär 6-8 timmar per dag.

Vi ansökte även för bankkonto i NZ, och vi hade även det under hela vår vistelse, vi hade även ett sorts arbetsvisa för att även kunna jobba mot betalning och på så sätt dryga ut kassan. Hela den upplevelsen gick ju inte direkt som jag tänkt mig. Sammanfattat kan man väl säga att jag inte riktigt insett hur vackert NZ är och hur mycket det finns att göra. Det blev svårare att jobba och lägga tid på jobb när hela Middle Earth låg framför en.

Jag kommer under en liten tid blogga lite från Nya Zeeland resan. Det är inte alls för att jag vill glömma vardagen. Jag älskar att vara uppe på natten och byta bajsblöjor.

vår resa började i Malmö, därav...såna bilder...och inga hobbithus, hajar och berg.

Evelinas bröllop...och Joels såklart

Joel och Evelina-179.jpg

Om ni var närvarande under Joel och Evelinas vigsel (en av de vackraste jag varit på, även om jag har svårt för långa vigslar så var den fantastisk, jag vet, jag låter ironisk men icke), tänkte ni då på att Joel under sitt tal till Evelina sa att allt mitt är ditt?

Kanske var ni för upptagna med att gråta, förståeligt, jag fick själv en liten tår, men allt jag kunde tänka på var att Evelina aldrig sagt något i den stilen. Nu vill jag att folk ska förstå att jag älskar att driva med min syster. I mitt huvud kunde jag höra Evelinas tal så som det var menat;

…allt ditt är mitt.

För att undvika bad feelings från folk, jag driver med absolut största kärlek. Eller som min mor alltid säger om mig; Det är så Natte visar kärlek.

Jag fick äran att fota min systers bröllop. Eller så kanske jag blev lurad? Vet inte om det är en ära för storebror att slita och krypa i buskar på sin systers bröllop.

Mycket av bröllopsfotografering är att försöka skapa äkthet i en väldig absurd situation. Självklart finns det ju massa äkta glädje att starta med, men det är ofta en ganska annorlunda situation för folk att bli fotade i vackra miljöer i sina finaste kläder. Sen är ju också min syster okrönt drottning av ”plandids” (Planned Candids). Ni vet när man försöker få det att se väldigt naturligt ut fast det är planerat. Jag råkade bara skratta, mitt i en bokskog, vänd mot ljuset, i en brudklänning.

Skämt åsido, att försöka skapa intimitet och äkta glädje är vad allt handlar om, kanske inte just skapa men att ta fram glädjen och kärleken som finns där. Om det är genom att låta brudparet ta en svängom, krama varandra innerligt och hårt eller viska grönsaker...så ska det leda till att få människor att slappna av och kunna uttrycka sina känslor utan att bry sig om kameran som stirrar på en.

Längst ner under alla bilder så la lag även in mitt tal till Evelina och Joel och även Joels desperata musikvideos. Enjoy! Sorry för en sjukt lång blogg...den var mycket längre till en början...fick censurera en del.

Ett tal

Hej, nu är det då min tur. För er som inte vet. Jag är Evelina äldsta bror. Kortaste bror och bredast bror.

Jag kan hålla ett tal ikväll som kommer likna många andra.

Och ni kommer bli berörda, kanske en liten tår.

Jag kan berätta om Evelinas stora hjärta, hennes hjälpsamhet och hennes godhet.

Jag kan kanske få halva bröllopet i tårar med fina minnen med Evelina.

Det är den Evelina ni alla känner. Hon är fantastisk. En positiv tjej med många fina egenskaper.

Och även om det är ett vinnande tal. Ett godkänt tal på alla sätt men det är det inte så unikt. Inget jag skulle säga.

Ta det inte personlig, alla ni som kommer köra på det, det blir säkert jättebra. Men jag kommer hålla ett annat tal.

 

Det finns en annan sida av Evelina som jag älskar oerhört mycket men som tyvärr får allt för lite tid och utrymme i hennes liv.

Evelina är ju väldigt öppenhjärtig, hon delar med sig av sitt liv, sina framgångar, sina motgångar och allt däremellan. Men det finns en sak. En sida av henne, djupt därinne i hennes garderob. Ett intresse kan man säga som hon delar med få, om någon. Jag är en av de få som fått dela detta med Evelina.

Jag älskar henne faktiskt mer för detta. För att hon var sig själv då. Inte någon cool perfekt människa. Hon var min syster.

Evelina är ju som sagt och som kommer sägas otaliga gånger denna kväll oerhört positiv. Hon är helt ärlig med detta. Hon menar verkligen saker när hon säger det. Det är verkligen den bästa pastorn, den bästa kyrkan, den vackraste bilen. Hon tror på det, hon menar det. Problemet blir när det är den femte bilen hon säger det om, den tionde pastorn osv.

Jag vet inte om ni har spenderat tid tillsammans med Evelina och Stina någon gång? Men det följer ofta samma mönster, särskilt om man är där som tredje hjulet lite. Dem börjar gå igenom alla människor runtomkring dem hur underbara och fantastiska dem är för att sen efter några timmar cirkla tillbaka och dra samma radda människor igen. Det är ju fint. Det är bra.

Men jag kan ju aldrig fråga min syster om vissa saker

För jag vet att allt jag frågar om kommer vara perfekt, awesome and the most perfect thing ever created since the dawn of time.

Hon ljuger inte. Hon menar det. Men hennes omdöme i vissa frågor…det får lämnas osagt.

Men detta sagt, och inte för att på något sätt förringa Evelina och detta som är så underbart med henne vill jag komma in på hennes mörka hemlighet.

Jag gillar att dra ut på det som ni märker. Och jag inser att jag gräver gropen djupare för mig själv för varje sekund. Era förväntningar går upp. Ska han kunna infria till all denna uppbyggnad….

Hon har medvetet tonat ner detta över åren, det passar inte in i hennes kretsar riktigt. Detta är inget man skryter om på hillsong eller låtsas veta något om när man handlar inne i city som den stockholmare hon är…eller nja..märstabo i alla fall.

Jag ska visa ett lite klipp här på några sekunder. Så får vi se vad ni tycker om detta?

Massa filmklipp från scifi och fantasyserier

Detta är…japp…tom jag kan erkänna att det är skämmigt.  Detta föreställde tvserier jag och Evelinanördade igenom. Vi såg alla dessa tillsammans. Det var en fin tid vi fick tillsammans. Hon gjorde chokladbollar och jag köpte dvder för tusentals kronor. Rättvis fördelning.

Ok vi gör ett test. Hur många tv serier kände ni igen här. Nån som kände igen alla tvserier? Nån som kände igen nästan alla?

Ska vi se om evelina kan rätta

Stargate sg1

Robin hood

Battlestar galatica

Legend of the seeker

Hereos

Last ship

Nu var ju inte din mörka hemligehet så mörk Evelina, men jag tror inte du pratar om Stargate Sg1 med dina vänner. Och jag tror alridg du har nämnt det i ett hillsong sammanhang…eller…

Har du nämnt att du har sett varje avsnitt i alla 10 säsonger. Du kunde citera karaktärerna…

Jag tycker att ens passioner och intressen skänker mer dimension till ens person och man ska inte låta andra människor döma en för det. Alla ens intressen skapar en intressant karaktär. Man ska våga vara sig själv.

Jag ska bara säga det rätt ut. Evelina är en stor stor fantasy och scifi nörd. Och djupt därinne i henne så ligger nörden slumrande och väntandes på att få komma ut.

Varför tar ja upp detta? Jag vill inte att min syster ska glömma detta och försöka vara någon trots att det faktiskt inte alltid passar in det umgänge som är runt henne.

Våga vara dig själv oavsett om det gäller såna här ganska barnsliga exempel. Detta är ett barnsligt exempel och jag menar verkligen inte att du ska bli supernörd på detta. Men Var öppen för nya ideer och nya människor. Lås dig aldrig fast vid att saker ska vara som dem alltid har varit. Man kan alltid lära sig något nytt...ett öppet sinne med ett kärleksfullt hjärta öppnar många dörrar till platser och människor du aldrig trodde du skulle få uppleva.

Var aldrig för fin för något, som Paulus själv säger, grek för grek och nörd för nörd.

Och joel…nu är det din tur…

Joel är sonen mamma aldrig fick

Ett tag såg det ut att bli adopterade martin larsson

Men efter några resor till asien insåg mamma att han var likadan som sina söner

Joel säger aldrig ett retsamt ord till min mamma   Han bugar sig för henne och öppnar dörrar. Han testar alla hennes märkliga vegetarianska rätter och tycker att alla är dem bästa han smakat.

Ditt fina hjärta, Joel, och din tjänstvillighet leder nog därför ganska naturligt till nästa sak.

Frölunda låten ”Bära hjälmar av guld”

Jag har en frölunda tröja här. En tröja i helt rätt storlek.(Inte riktigt, utan fick låna en i barnstorlek) Nu är det ju så att Evelina och din svärmor är stora Frölunda fans. SÅ jag vill testa och se hur långt du är villig att gå för svärmor. Om Ingmarie nu kommer fram här och överräcker den helt normalstora tröja, kommer du då ta emot Frölunda i ditt hjärta och för alltid avsvära dig alla andra falska hockeylag. I Alfredssons, Lundqvists och Karlssons namn.

Evelina o joel, ni är perfekta för varandra.

Ni är grymma och ni kommer få vara med om så mycket fantastiskt tillsammans. Ni kommer få uppleva saker och se saker som ni aldrig skulle kunnat förutse. Ett äktenskap är ett äventyr från starten. Att få dela upplevelser med den man älskar är något otroligt. Få dela glädje och sorg och alltid veta att det finns en där som håller ens rygg. Det finns alltid en axel att gråta mot och famn att slutas in i.

Med dessa ord vill jag avsluta mitt tal. Men innan det tar helt slut har jag ytterligare än anknytning till evelinas scifi nörderi och en liten hälsning från en kär vän som jag tvivlar på att någon mer än Evelina  känner igen.

Två veckor in

matteo  2222-2.jpg

 

Nu har jag varit pappa i två veckor. För två veckor sen kändes tiden fram till nu som ett …. Jag såg framför mig hur jag stapplade fram. Befriad från sömn och sans. Hjärtskärande skrik i mitten av natten som fick det att kännas som en kniv rätt in i hjärtat. Och rätt in i migrän.

Jag såg dubbelt och förstod inte hur jag, vi, skulle överleva.

De första dagarna råkade jag ut för något som kallas ”baby blues”. En barnmorska berättade för oss om det och hennes förklaringar stämde in precis på mig. Det är en kortvarig form av nedstämdhet och känslosamhet som många pappor och ungefär hälften av alla mammor går igenom.

Flera gånger per dag. I bilen. Hemma. Morgon som kväll kunde jag bara helt plötsligt falla ner i gråt. Det var ytterst få triggers om några. I bilen på väg till Danderyd sjukhus, tre dagar efter förlossning, började jag snyfta till. Jag förstod inte vad som hände, eller varför det hände. Fick bara ett oerhört behov av att gråta. Jag hulkade av gråt och jag fattade inte varför. Jag bara grät och grät.

Det kändes ibland som hela min identitet försvunnit och ersatts av något jag väntat på i nio månader men inte var förberedd på. Allt jag gjort, allt jag tänkt göra flög ut ur fönstret och jag antar att den gamle natte aldrig helt och hållet kommer komma tillbaka.

Detta höll i sig några dagar. Kanske en vecka. Jag kände mig som en hulkande zoombie. Jag lagade mat, frukost, lunch och middag (vilket i sig är ett mirakel), jag tvättade, städade, grät och upprepade allt. Jag var bara två st 90 graders armar ifrån att go full zombie. Jag skrattade ena stunden och kröp ihop till en boll i andra.

Jag älskar Matteo mer än vad jag trodde var möjligt att förklara. Det i sig är ju ändå lite märkligt.

Allt han gör är sover, skriker, sover, äter, sover, äter, bajsar, äter, bajsar, bajsar och som en liten ny krydda i tillvaron har han börjat spy. Han äter mer än vad han orkar för att så fort han lämnar bröstet blir han en sån där liten ynklig, gullig och helt underbar bebis.

Jag har uttryckt till Malin hur skönt det skulle vara att bara komma bort några timmar, se en bio eller så. (Jag är väl medveten att det bara har gått två veckor och många av er säkert tänker, kom tillbaka om några år 😉)

I alla fall, nu i lördags var jag och fotade ett bröllop, jag var borta i ca sex timmar, och under hela den tiden kunde jag inte sluta tänka på Matteo. Malin skickade bilder och filmer under dagen för att jag inte skulle missa en sekund.

Jag vill fortfarande gå på bio, men jag fattar inte hur det ska gå till om inte Matteo är där.

Han är allt eller inget. Han har tagit min sömn, större delen av min säng, min fritid, mitt fokus och allt mellan himmel och jord.

Och jag älskar honom. Hans gny, hans skrik och hans reflexmässiga olika grimaser.

 

 

 

 

 

 

Facepalm och Explosion

 mer bilder längre ner

mer bilder längre ner

Mitt sinne och mitt hjärta ligger i bitar på en ärligt talat ganska kladdig sjukhussäng. Jag sträcker fram saxen och klipper av min sons navelsträng.

Min son.

Detta är inget jag gillar att tala om eller visa. Men att skriva om det går bra. Detta är en sån text jag själv, typ ogillade, innan jag själv blev pappa.

Varje gång jag ser honom eller bara för en hundradels sekund tänker på honom känns det som att hela världens vattenfall samlats runt mina ögon. Det är så oerhört klyschigt och larvigt. Det kan också bero lite på sömnbristen.

Men när man nu upplever alla hundratals klyschor man hör om bebisar och barn så förstår man dem. Det är klyschor och larvigheter. Men jag älskar det.

Jag älskar honom mer än vad jag trodde var möjligt.

Samtidigt har jag en obehagskänsla. Mitt... vårt liv är för alltid förändrat. Nu mycket mer än när man gifte sig. Mycket mer. Jag har såklart reflekterat över det innan Matteo kom till världen. Man inser att allt kommer bli annorlunda, men nu förstår jag det. ALLT FÖRÄNDRAS. Saker jag älskat, saker jag hatat. Allt sätts i perspektiv till min son och allt blir sekundärt även om vissa saker är svårare att släppa.

Att på ett sånt tydligt sätt som nu och som man skämtar om när man gifter sig, bli bunden. Verkligen bunden. Bunden som i att ligga på järnvägsspåret. Bunden till huvud och tår och se tåget komma. Det går inte att undvika. Och det känns lite spännande, lite olustigt. Men det finns ingen jag hellre skulle vilja ligga på spåret för än för min son Matteo Natanael (name pending, men det har något att göra med krigare plus djungeldjur) Alfvén.

Att gifta sig är ju a piece of cake jämfört med detta. Och då har Matteo inte varit på jorden mer än 1,5 dag.

Mitt liv som det varit är över. Totalt över. Jag säger inte det med en antydning av positivitet eller negativitet. Det är bara så det är.

Det är jobbigt.

Men jag är fast.

Jag älskar honom.

Men likväl fast. Bunden av min omsorg, mina tankar och mitt beskydd. Jag kan aldrig lämna. Vill aldrig lämna.

Men mitt tidigare liv tog slut lite snabbt. Hann inte säga hejdå. Livet gjorde en tvärnit och bytte riktning och det finns ingen väg tillbaks. Jag vill inte tillbaks men ibland blir man sentimental 😉.

Jag sa till Malin tidigare idag att det inte finns någon jag hellre vill ha detta äventyr med än henne. Hon är sjukt stark, lugn och helt grym. Jag är en Alfvén. Sååå...inte lika lugn. Gråter lite mer dock inte lika synligt som min familj.

Nu väntar en härlig natt med sömnbrist och helt fantastiska stunder med min förstfödde.

Ps. På tal om klyschor; om jag nu blir en sån som inreder med bibelord och fina citat a lá carpe diem. Bind mig vid rälsen!

KAKBUFFÉ och lite annat...VÄNTAN på LILLEN

Yes! Kakbuffé i slottsmiljö. Kombo av mina favoritsysselsättningar. Nu låter det i och för sig som att jag är familjär med kakätning i bufféstyle. Tyvärr inte. Men historia. Yep. Det kan jag. Och vilken fantastisk idé att kombinera de båda.

Vi har haft en ganska lugn sommar hittills. Känns mer som att allt är en enda lång väntan. Väntan på lilla pojken. Vi försöker förströ tiden, men det känns mer som att vi sitter och väntar på att färg ska torka. Om man nu kan vänta förväntansfullt på att färg ska torka. Torka nån gång då. För att alla ska förstå. Denna uttänkta bild är en symbol för väntan på min son. Som just nu alltså ligger fixerad i min frus mage.

Kul att höra också att i princip alla BBs i närområdet är helt fulla. Jag hörde nått, nånstans, vet inte om det stämmer, men att dem flugit med helikopter till Finland för att förlösa barn. Kan ju bli spännande. Vår europaresa blev ju inställd, kan bli ett litet besök i Finland då.

Några dagar i Österlen som jag skrivit om och annars mycket roliga utflykter i Stockholm. Lite historia. Nja, mycket historia. Birka, slott och gamla kyrkor.

Och sen denna otroligt himmelska och underbara och helt fantastiska KAKBUFFÉ! Vad är väl än kakbuffé på slottet? Det kan ju vara torrt. Hårt…eller sprött, saftigt och helt…helt underbart.

En natt i Österlen

Okej, jag får konstiga infall ibland.
Ofta brukar Malin följa med men nu föredrog hon att stanna hemma. Sova och vara orolig för mig. Hon är lite för stor för att vandra ute på nätterna.
Jag har gjort detta tidigare
Det brukar gå bra. En gång. En gång i Nya Zeeland gick det lite snett, men det är en annan rolig historia.

Kl 24.00 lämnade jag vårt B & B för att åka ut på äventyr.
Det hade varit en otroligt vacker solnedgång över Österlen och jag visste att det skulle bli en helt ok stjärnklar natt. Överlag är det svårt att få bra stjärnklara nätter i Sverige. I alla fall när man är nära städer.

20 minuter med bil i nattmörkret. 2 harar, 1 katt och 1 räv.
En kort vandring för att komma till en av Sveriges vackraste platser. Inte så mycket kanske i ren skönhet. Men i de öppna vidderna. Högt upp. Fri sikt åt många håll. Bakom mig rullande gröna kullar med massor av får.
Och längst ut. Högst upp. Med havet rätt ut och stora ängar runtomkring ligger Ales stenar.
Ett litet mini svenskt Stonehenge

Månen lyste och la hela landskapet och havet i en trolsk atmosfär.
Fast man vet bättre så blir allt i mörkret så mycket större och ljuden så mycket mer intesiva
Efter några minuter närmar jag mig stenarna och inbillar mig att jag hör röster
Jag vet att det är inbillning men viker ändå av från stigen och går ut på ängen. Där hundratals får sover och och deras avföring ligger tätt tätt. I min inbillade rädsla så offrar jag mina skor.
Jag närmar mig första stenen och ser ett snabbt ljus svepa över stenarna. 1-2 sekunder sen är det borta.
Jag står blickstilla och försöker vara rationell. Kanske kunde det vara något fyrljus eller månen som spelade ett spratt. Men jag har livlig fantasi och gillar spänning. Oftast i en bok vid en brasa. Men nu är inte det fallet och min huvud börjar spela upp allt från Beck liknande scenarion till asadyrkare som ska blota här.
Plötsligt börjar två stenar längre ner röra sig. Två figurer stegar ut från stenringen och börjarta sig neråt stigen. Jag står fortfarande helt stilla. Dem är kanske 50 steg vid sidan av mig och verkar inte ha märkt min silhuett. Dem är säkert ute av liknande anledningar som mig själv. Fast det känns liksom inte så vist att ropa ut en hälsning i mörkret
Dem kanske har värre fantasi än mig
Dem försvinner efter ett tag och jag börjar fota.
Fortfarande lite på min vakt men ändå fullständigt betagen (japp, jag kör på ordet betagen) av skådespelet runtomkring mig.
Månens spegling i havet. Tusen år gamla resta stenar runt mig och galaxen ovanför. Och bla bla. Super många fina superlativ och beskrivande adjektiv. Det är bättre att vara på plats i sommarnatten än att läsa om det senare.

En fågel bajsar i håret på mig på väg ner och ett rådjur springer ut framför mig.
Gonatt.

En abrupt avslutning på texten, men jag orkar inte skriva mer.

Ps. Läste senare att olika nyandliga sällskap ibland blotar vid stenarna och att även lite häxor kan springa omkring. Kanske var det några såna filurer jag sprang på.

LITE TIPS

TEKNIK Om man gillar stjärnhimlar och när den bästa tiden är, när det är som klarast och när Vintergatan kan synas så använder jag två grymma appar; Star Walk 2 och Sky Live.

KAMERATEKNIK Jag använder en grym liten sak som heter PULSE, för att lättare ställa in längre slutar tider än 30 sekunder på din kamera. Även bra för timelapse.

BOK Har inte haft tid att läsa något på länge vilket är lite sorgligt. Lyssnat mycket på ljudböcker i bilen. Men har fått två böcker som verkar grymt intressanta, skickade till mig av en vän. Dem blir det snart

VILKEN HELG!

 Josef & Julia

Josef & Julia

Helgen startade kanon! Med Joels möhip...svensexa ;) Inget illa menat. Det var en fantastiskt rolig dag. Jag önskar jag fick en sån svense...möhippa.  Jag menar det! Gocart och massor av fotboll. Och den mest otroliga avslutning, mål från mittplan...10 sekunder kvar...mot Frankrike...i ett VM kval. Tack Toivonen.

Lördag var en stor härlig fest på Fillan i Stockholm, konsert med med flera grymma artister!

Samt den halvlugna söndagen som skulle börja med lite förlovningsfoto och sen tog det en helt annan vändning. Punka några mil utanför uppsala, mitt ute i ingenstans. Japp. Men en kanon helg. Punka måste väl hända nån gång...bättre nu än på vintern.

LITE TIPS

FILM/TV Nya säsongen av House of Cards finns på Netflix. Jag vet inte varför det är så kul och intressant att följa och hålla på en psykopat som leder världens mäktigaste demokrati. Men intressant är det.

BÖCKER/TIDNINGAR  Som vanligt läser jag för mycket olika saker samtidigt. Har igång 13 bokmärken just nu. 5 inköpta i Venedig, 5 i tyskland och resten från olika delar av världen. Och toppen på det, ljudböcker! Vill tipsa om en roman. Skriven av en fantastisk författare i vårt grannland, boken heter Odins barn.

KAMEROR  Köpte in en Olympus pen f för att testa lite. Var så otroligt nöjd med att hitta en begagnad på Scandinavian photo. En väldigt vacker och rolig kamera att använda. Men den är återlämnad. Jag klarar mig inte med micro four thirds över FF.

 

Min mor

Grattis mamma. Det är din dag idag…typ.  Det är en spännande och ibland skrämmande resa att få vara din son. När man inte är helt med i matchen så kommer det en tackling i ryggen, du tar pucken och kör mot mål. Och där ligger jag, 7 år gammal, och älskar dig för att du aldrig håller igen.

Du är själva definitionen av intensiv och du är rolig. Så rolig att du inte alltid förstår varför du är så rolig. Du skrattar alltid år mina skämt, lyssnar alltid på mina problem, du säger att jag dansar bäst i världen och sjunger vackrare än…nån artist som bara du kan.

I min mors ögon är jag alltid bäst på allt. Något som är oerhört bra, dock inte i alla sammanhang…jag är till exempel inte bra på att dansa och sjunga. Jag är grym på det! 😉

Tack för att du är den du är.

Älskar dig.

Jag ska bli farsa II

EFTER EN MASSIV PÅBACKNING (3 st ) så ska jag fortsätta blogga lite om hur jag ska bli en fader. Japp…det är lite knäppt. Ni ser ju bara på bilderna här. Låt mig förtydliga, så att ingen blir sned på min fru. Det var min idé med klänningen, det var min idé med rökpatronerna.

Ni har säkert sett olika bilder på fäder på sociala medier, pappor som klär ut sig till superhjältar och går hand i hand med sina barn in på mataffärer och bilaffärer. Sån vill jag också vara. Men tänk om min son istället vill bli ballerina eller älskar barbies?

Förbered er på att om några år hastigt ångra att ni gick in på den här bloggen, och fick se saker ni aldrig kommer kunna ”ose”. För precis, ni gissade rätt, där kommer jag stå som en liten nätt ballerina med rakade ben.

Ni får hålla mig till det 😉

Men självklart hoppas jag kunna påverka min son till att bli en frölunda-bok-medeltids fantast. Så förhoppnings slipper ni se mig som ballerina, hellre då som målvakt iklädd hv71 dräkt när min son i frölundaställ nätar mål på mål.

Nu är det bara typ 2 månader kvar…några dagar till egentligen. Men jag har aldrig känt en sån längtan efter något. Jopp…fortfarande Natanael som skriver.

Till alla mina läsare (faster och syster)

Vi ses snart igen

Jag ska bli farsa!

När man pratar om bebisar och barn och liknande samtalsämnen så är det nog aldrig någon som nämnt mitt namn i det sammanhanget.

För er som inte känner mig så väl och som inte redan skrattar åt det fullkomligt otroligt löjliga och märkvärdiga att jag ska bli pappa, så ska jag förklara. Jag har aldrig förstått mig på denna tydligen uppenbara medvetenhet att man ska prata med människor under en viss ålder med en ljus och hög och väldigt irriterande röst. Att man ska gå fram och gulla med främlingars barn, nypa barn i kinden och säga sockersöta och uppenbara lögner att hen är lik den och den.

Nu kanske man förstår att jag inte är det naturliga samtalsämnet eller dit tanken går när man pratar eller tänker på bebisar. När man tänker på mig så går väl tankarna till betydligt nördigare saker som medeltid, sci-fi, böcker, filmer…kanske resande och äventyr.

Men jag är en nörd i mycket och en väldigt osannolik farsa.

Och nu ska jag bli pappa. Något som gläder mig otroligt mycket.

Och jag ska få en son, något som vår barnmorska var väldigt noga med att påpeka för mig.

En snopp är en snopp! Det ser du väl!

Otroligt härligt och uppfriskande att bli närapå utskälld av en finlands-svensk barnmorska. Jag bockade och bugade och sa; du har rätt i allt o högt ärade barnmorska. Nästan sant.

Nu är det bara 2,5 månad kvar innan killen som skrivit detta halvt om halvt seriösa inlägg ska bli pappa. Vad säger ni? Det är väl okej att läsa sagan om ringen för ett spädbarn…lär den unge vid den väg han ska vandra och sånt 😊

Venedig III

Att vandra genom trånga gränder och gå över smala broar över små kanaler med tusenåriga kyrkor och katedraler runtomkring sig är egentligen nog. Lägg till en otroligt stor skopa historia och kultur och kändisar som Marco Polo och Casanova. Det är ju nog för vilken stad som helst.

Men Venedig erbjuder så mycket mer och mer därtill.

Karnevalen som är världskänd och som man blir påmind om runt varje hörn där det hänger hundratals masker producerade i Kina. Vi hittade några lite mer genuina maskaffärer bakom dem stora turiststråken som bjuder på en mysig ”bortkastad” eftermiddag.

Eller varför inte världens häftigaste bokaffär?!

Eller Burano, ön utanför Venedig, känt för sina broderier i linne och väldigt färgglada hus.

Venedig har nog för att underhålla, utbilda och fascinera den mest svårcharmade resenär.

Så vi avslutade våra fantastiska dagar i en av världens mest klassiska och eviga städer med en konsert i en av alla dessa tusenåriga kyrkor. En symfoniorkester som spelade, ytterligare en kändis, Vivaldi.

Och när musiken var slut och man fann sig stirrandes på gamla målningar så ställde man sig upp. Gick ut i Venedignatten och lät sig omslutas av speglingar i kanaler och tusen historier.

Venice II

Åk inte till Venedig i juli eller augusti.

Det gjorde vi.

Venedig tar i genomsnitt emot 60 000 turister varje dag. Jag vet inte om det är högsäsong eller ett genomsnitt under året. När vi var där så var det nog 600 000 turister.

Det är ingen stor stad, tror det bor ungefär 50 000 människor, så mycket mer än hälften av alla människor du ser är turister.

Det märks särskilt vid de stora turistmålen som Markusplatsen, med katedralen och klocktornet. Som jag nämnde i tidigare inlägg så gillar jag att gå upp tidigt för att se en stad eller plats i ett helt annat ljus. Inget folk, trevligare ljus och det är stilla.

Det är så i Venedig också men man märker att det bor ett antal mer turister i staden än vanligt när man inte är helt själv.

Men värst är det på förmiddagen. Markusplatsen är ett gytter av folk, det är nästan värre än att gå på Mall of Scandinavia i samband med rea plus fotbollsmatch. Man blir helt yr.

Men då ska man veta att det är egentligen bara här 99 % av alla turister är. De rör sig på en-två huvudgator mellan stora hotell och Markusplatsen. Om man lämnar huvudstråken så kommer man bara 10 meter bort, in på helt serena platser. Små mysiga torg där urinvånarna hänger. Man går förbi ett 10-tals otroligt vackra kyrkor som inte har några turister. Och man kan köpa gelato utan att stå i kö. Man får verkligen njuta av Venedig.

Man ska absolut se Markusplatsen och palatsen och kyrkorna som hör till. De är otroligt vackra och intressanta. Men våga även gå vilse. Lämna huvudstråken och förvilla dig i en tusen år gammal stad på vatten, mellan kanalar, broar, torg, katedraler och palats.

Men om du kan, undvik juli-augusti. Bara för din peace of mind.