Mitt liv

Pappa 3 månader in

matteo laser-12.jpg

Jag har kommit till det stadiet där varje dag jag kommer längre ifrån förlossningen är lycka. Varje gång jag ser Matteo på bild eller IRL (In real life för er över 30😉) så får jag ett onaturligt och fult leende. Det sträcker sig liksom längre bak på ansiktet än normalt, lite som Jokern i Batman. Det går inte att undvika. Eller kanske en bättre förklaring på hur jag reagerar när jag ser min son är hur man ser på vissa komiker. Johan Glans tex, jag skrattar bara jag ser honom. Han kan försöka se arg ut, ledsen eller skratta. Jag spricker upp i ett leende i alla fall. Nu pratar jag om Matteo inte herr Glans.

Jag kan stå och stirra på honom när han sover som en creepy stalker eller skratta ikapp med honom i ett skratt som skrämmande nog närmar sig min mors.

Och nu när jag börjat vänja mig hyfsat med hans bruna och gula överraskningar så vet jag att snart börjar den delen om igen. Jag pratar bajs, såklart, vad annars?

Idag fick han två sprutor något som resulterade i en oväntad reaktion från min sida. Han har ju skrikit mycket och gråtit förut men det har inte ”moved me” som idag. Det var som om han fick en kniv i ryggen. Han sköt ut med kroppen, öppen mun, all luft tycktes lämna honom innan han med ett djuriskt skrik och med tårar som bokstavligen sprutade. Jag var på väg upp att slå ner barnmorskan. Ne, det var jag inte. Men jag blev otroligt berörd på ett sätt jag inte var förberedd på. Hans smärta blev min och både jag och Malin har nog aldrig reagerat så innan. Det första vi ville göra var att gå och köpa godis till honom, sätta på en tecknad och mysa hela dagen. Sen kom vi på att han är endast 3 månader.

Övrigt:

3 saker jag ser framemot:

25 nov. Undertecknads födelsedag, som jag planerat in i sekunden 😉 Involverar museer, böcker,spel, zocalo, mer böcker, bio plus nått mer

7-10 dec MEDELTIDA JUL VISBY!

17 dec Julkonsert HILLSONG