Mitt liv

En natt i Österlen

Okej, jag får konstiga infall ibland.
Ofta brukar Malin följa med men nu föredrog hon att stanna hemma. Sova och vara orolig för mig. Hon är lite för stor för att vandra ute på nätterna.
Jag har gjort detta tidigare
Det brukar gå bra. En gång. En gång i Nya Zeeland gick det lite snett, men det är en annan rolig historia.

Kl 24.00 lämnade jag vårt B & B för att åka ut på äventyr.
Det hade varit en otroligt vacker solnedgång över Österlen och jag visste att det skulle bli en helt ok stjärnklar natt. Överlag är det svårt att få bra stjärnklara nätter i Sverige. I alla fall när man är nära städer.

20 minuter med bil i nattmörkret. 2 harar, 1 katt och 1 räv.
En kort vandring för att komma till en av Sveriges vackraste platser. Inte så mycket kanske i ren skönhet. Men i de öppna vidderna. Högt upp. Fri sikt åt många håll. Bakom mig rullande gröna kullar med massor av får.
Och längst ut. Högst upp. Med havet rätt ut och stora ängar runtomkring ligger Ales stenar.
Ett litet mini svenskt Stonehenge

Månen lyste och la hela landskapet och havet i en trolsk atmosfär.
Fast man vet bättre så blir allt i mörkret så mycket större och ljuden så mycket mer intesiva
Efter några minuter närmar jag mig stenarna och inbillar mig att jag hör röster
Jag vet att det är inbillning men viker ändå av från stigen och går ut på ängen. Där hundratals får sover och och deras avföring ligger tätt tätt. I min inbillade rädsla så offrar jag mina skor.
Jag närmar mig första stenen och ser ett snabbt ljus svepa över stenarna. 1-2 sekunder sen är det borta.
Jag står blickstilla och försöker vara rationell. Kanske kunde det vara något fyrljus eller månen som spelade ett spratt. Men jag har livlig fantasi och gillar spänning. Oftast i en bok vid en brasa. Men nu är inte det fallet och min huvud börjar spela upp allt från Beck liknande scenarion till asadyrkare som ska blota här.
Plötsligt börjar två stenar längre ner röra sig. Två figurer stegar ut från stenringen och börjarta sig neråt stigen. Jag står fortfarande helt stilla. Dem är kanske 50 steg vid sidan av mig och verkar inte ha märkt min silhuett. Dem är säkert ute av liknande anledningar som mig själv. Fast det känns liksom inte så vist att ropa ut en hälsning i mörkret
Dem kanske har värre fantasi än mig
Dem försvinner efter ett tag och jag börjar fota.
Fortfarande lite på min vakt men ändå fullständigt betagen (japp, jag kör på ordet betagen) av skådespelet runtomkring mig.
Månens spegling i havet. Tusen år gamla resta stenar runt mig och galaxen ovanför. Och bla bla. Super många fina superlativ och beskrivande adjektiv. Det är bättre att vara på plats i sommarnatten än att läsa om det senare.

En fågel bajsar i håret på mig på väg ner och ett rådjur springer ut framför mig.
Gonatt.

En abrupt avslutning på texten, men jag orkar inte skriva mer.

Ps. Läste senare att olika nyandliga sällskap ibland blotar vid stenarna och att även lite häxor kan springa omkring. Kanske var det några såna filurer jag sprang på.

LITE TIPS

TEKNIK Om man gillar stjärnhimlar och när den bästa tiden är, när det är som klarast och när Vintergatan kan synas så använder jag två grymma appar; Star Walk 2 och Sky Live.

KAMERATEKNIK Jag använder en grym liten sak som heter PULSE, för att lättare ställa in längre slutar tider än 30 sekunder på din kamera. Även bra för timelapse.

BOK Har inte haft tid att läsa något på länge vilket är lite sorgligt. Lyssnat mycket på ljudböcker i bilen. Men har fått två böcker som verkar grymt intressanta, skickade till mig av en vän. Dem blir det snart