Mitt liv

Två veckor in

matteo  2222-2.jpg

 

Nu har jag varit pappa i två veckor. För två veckor sen kändes tiden fram till nu som ett …. Jag såg framför mig hur jag stapplade fram. Befriad från sömn och sans. Hjärtskärande skrik i mitten av natten som fick det att kännas som en kniv rätt in i hjärtat. Och rätt in i migrän.

Jag såg dubbelt och förstod inte hur jag, vi, skulle överleva.

De första dagarna råkade jag ut för något som kallas ”baby blues”. En barnmorska berättade för oss om det och hennes förklaringar stämde in precis på mig. Det är en kortvarig form av nedstämdhet och känslosamhet som många pappor och ungefär hälften av alla mammor går igenom.

Flera gånger per dag. I bilen. Hemma. Morgon som kväll kunde jag bara helt plötsligt falla ner i gråt. Det var ytterst få triggers om några. I bilen på väg till Danderyd sjukhus, tre dagar efter förlossning, började jag snyfta till. Jag förstod inte vad som hände, eller varför det hände. Fick bara ett oerhört behov av att gråta. Jag hulkade av gråt och jag fattade inte varför. Jag bara grät och grät.

Det kändes ibland som hela min identitet försvunnit och ersatts av något jag väntat på i nio månader men inte var förberedd på. Allt jag gjort, allt jag tänkt göra flög ut ur fönstret och jag antar att den gamle natte aldrig helt och hållet kommer komma tillbaka.

Detta höll i sig några dagar. Kanske en vecka. Jag kände mig som en hulkande zoombie. Jag lagade mat, frukost, lunch och middag (vilket i sig är ett mirakel), jag tvättade, städade, grät och upprepade allt. Jag var bara två st 90 graders armar ifrån att go full zombie. Jag skrattade ena stunden och kröp ihop till en boll i andra.

Jag älskar Matteo mer än vad jag trodde var möjligt att förklara. Det i sig är ju ändå lite märkligt.

Allt han gör är sover, skriker, sover, äter, sover, äter, bajsar, äter, bajsar, bajsar och som en liten ny krydda i tillvaron har han börjat spy. Han äter mer än vad han orkar för att så fort han lämnar bröstet blir han en sån där liten ynklig, gullig och helt underbar bebis.

Jag har uttryckt till Malin hur skönt det skulle vara att bara komma bort några timmar, se en bio eller så. (Jag är väl medveten att det bara har gått två veckor och många av er säkert tänker, kom tillbaka om några år 😉)

I alla fall, nu i lördags var jag och fotade ett bröllop, jag var borta i ca sex timmar, och under hela den tiden kunde jag inte sluta tänka på Matteo. Malin skickade bilder och filmer under dagen för att jag inte skulle missa en sekund.

Jag vill fortfarande gå på bio, men jag fattar inte hur det ska gå till om inte Matteo är där.

Han är allt eller inget. Han har tagit min sömn, större delen av min säng, min fritid, mitt fokus och allt mellan himmel och jord.

Och jag älskar honom. Hans gny, hans skrik och hans reflexmässiga olika grimaser.