Mitt liv

Facepalm och Explosion

 mer bilder längre ner

mer bilder längre ner

Mitt sinne och mitt hjärta ligger i bitar på en ärligt talat ganska kladdig sjukhussäng. Jag sträcker fram saxen och klipper av min sons navelsträng.

Min son.

Detta är inget jag gillar att tala om eller visa. Men att skriva om det går bra. Detta är en sån text jag själv, typ ogillade, innan jag själv blev pappa.

Varje gång jag ser honom eller bara för en hundradels sekund tänker på honom känns det som att hela världens vattenfall samlats runt mina ögon. Det är så oerhört klyschigt och larvigt. Det kan också bero lite på sömnbristen.

Men när man nu upplever alla hundratals klyschor man hör om bebisar och barn så förstår man dem. Det är klyschor och larvigheter. Men jag älskar det.

Jag älskar honom mer än vad jag trodde var möjligt.

Samtidigt har jag en obehagskänsla. Mitt... vårt liv är för alltid förändrat. Nu mycket mer än när man gifte sig. Mycket mer. Jag har såklart reflekterat över det innan Matteo kom till världen. Man inser att allt kommer bli annorlunda, men nu förstår jag det. ALLT FÖRÄNDRAS. Saker jag älskat, saker jag hatat. Allt sätts i perspektiv till min son och allt blir sekundärt även om vissa saker är svårare att släppa.

Att på ett sånt tydligt sätt som nu och som man skämtar om när man gifter sig, bli bunden. Verkligen bunden. Bunden som i att ligga på järnvägsspåret. Bunden till huvud och tår och se tåget komma. Det går inte att undvika. Och det känns lite spännande, lite olustigt. Men det finns ingen jag hellre skulle vilja ligga på spåret för än för min son Matteo Natanael (name pending, men det har något att göra med krigare plus djungeldjur) Alfvén.

Att gifta sig är ju a piece of cake jämfört med detta. Och då har Matteo inte varit på jorden mer än 1,5 dag.

Mitt liv som det varit är över. Totalt över. Jag säger inte det med en antydning av positivitet eller negativitet. Det är bara så det är.

Det är jobbigt.

Men jag är fast.

Jag älskar honom.

Men likväl fast. Bunden av min omsorg, mina tankar och mitt beskydd. Jag kan aldrig lämna. Vill aldrig lämna.

Men mitt tidigare liv tog slut lite snabbt. Hann inte säga hejdå. Livet gjorde en tvärnit och bytte riktning och det finns ingen väg tillbaks. Jag vill inte tillbaks men ibland blir man sentimental 😉.

Jag sa till Malin tidigare idag att det inte finns någon jag hellre vill ha detta äventyr med än henne. Hon är sjukt stark, lugn och helt grym. Jag är en Alfvén. Sååå...inte lika lugn. Gråter lite mer dock inte lika synligt som min familj.

Nu väntar en härlig natt med sömnbrist och helt fantastiska stunder med min förstfödde.

Ps. På tal om klyschor; om jag nu blir en sån som inreder med bibelord och fina citat a lá carpe diem. Bind mig vid rälsen!