Mitt liv

Det värsta som hänt mig – Bröllopsresa -

Honey moon Zanzibar-266.jpg

Zanzibar var drömresemålet för oss. Ett ganska så orört paradis ute i Indiska oceanen. Efter ett års tålmodigt väntande var det äntligen dags för vår bröllopsresa. Att säga att vi var taggade är en underdrift. Jag hade noga planerat allt, läst flertalet böcker och surfat in på varje hemsida om Zanzibar. Men så hände något som fick hela mitt liv att vändas på ända.

Vi lämnade Arlanda med de billigaste biljetter som existerade, men är man nykär så klarar man lätt alla långa stopp. Som åtta timmar på Dohas flygplats (innan ombyggnation!!!). Vi satt på en enkel bänk natten igenom, spelade kort och drack märkliga kaffedrinkar.

När flyget äntligen landade på Zanzibar så var det en ljuvlig värme som slog emot oss. En enkel men mysig flygplats utan en massa människor. Lite palmer och en klarblå himmel. Vi blev hämtade av hotellet som körde oss tvärs över ön till den östra sidan. En folkgles och romantisk kust utan turister men med kilometer efter kilometer av en orörd och långgrund strand.

Endast lokala barn och fiskare rörde sig utmed stranden, på väg till skolan eller på väg ut i Indiska oceanen.

Hotellet vi bodde på var även det nästan öde. Vi hade en bungalow invid stranden och såg endast till gästerna vid någon av dagens måltider men knappt ens då. Vi var de blekaste på stranden 24/7. Och vi njöt av det. Med det sagt, jag är alltid den blekaste på alla stränder. Inklusive någon obekant strand på Grönland.

Någon dag in, när vi börjat acklimatisera oss till den nya miljön så bokade vi en tur ut för att snorkla runt en oerhört exklusiv ö norröver. Själva ön fick inte sätta fötter på, knappt ens titta på. Den var endast för de mest välbärgade och de betalade för att slippa oss andra.

Turen började med tre timmar i bil genom Zanzibars vildmark. På småleriga vägar och genom buskage och man undrade om det verkligen fanns några turister här. Det kändes i alla fall otroligt härligt att slippa glida fram i en luftkonditionerad buss på en välasfalterad väg på Mallis. Jag förstår att det finns folk som uppskattar det men men…visst är det härligt att vi är olika.

Vi gick genom vattnet några hundra meter för att komma ut till en enkel båt som skulle föra ut oss på havet. Ingen solig dag men ändå en dag som andades äventyr. Man känner att det ligger nått i luften. Tyvärr var det ett äventyr jag aldrig vill uppleva igen.

Vi dök i och njöt av en ovanligt (stilla) ocean och av ett fantastiskt skådespel under ytan. Jag förlorar mig väldigt lätt i vatten och efter 20 minuter befann jag mig ganska långt ifrån båten. Malin hade jag inte sett till på ett bra tag.

Jag gick upp och såg mig omkring, jag kunde se båten ett tjugotal meter längre bort. Jag såg inte Malin eller någon av de guider som var med. Endast en man stod upp i båten och vinkade. Jag förstod inte vad han skrek. Trodde kanske att de sett någon ovanlig fisk eller att det var dags för lunch.

Jag förstod inte alls varför inte Malin visade sig.

Jag simmade i ganska lugn takt tillbaka till den lilla båten mitt på havet.

När jag klättrade upp i båten fick jag se något som fick mitt hjärta att bokstavligen stanna. Ibland använder man ”bokstavligt” lite slarvigt för att understryka sin poäng, men jag lovar att vid det här tillfället så stannade mitt hjärta. Hela mitt liv tvärnitade och jag blev helt iskall.

Malin låg på botten av båten och skakade. Hennes ögon var grumliga och fradga bubblade ur mungiporna. Hon reagerade inte när jag skrek till och knuffade mig fram. Allt försvann. Jag menar allt!

Guiderna verkade mer panikslagna än jag och jag skrek och undrade om de hade någon medicin. De hade redan gett henne något men det hade inte hjälpt.

Jag pekade desperat mot ön som låg några hundra meter bort och skrek med allt jag förmådde att vi måste ta oss dit. Jag kunde se genom min desperation att de tvekade, de visste reglerna bättre än jag. Men jag visste att där fanns medicin och läkare. Jag sket i alla idiotiska regler.

Malin låg omedveten om allt som hände och skakade i en ostabil båt mitt ute i Indiska Oceanen. Vi var långt ifrån stora städer och vi var någon timme/timmar ut från fastlandet.

Efter några sekunder styrde de tillslut båten mot ön.

När vi hade 20 meter kvar till stranden kom en vit och oerhört fet man utspringande från skogen bakom. Han skrek på engelska och svor att vi måste lämna. Vi får inte sätta våra fötter på ön.

Jag ställde mig upp i båten och skrek med en volym jag inte visste jag hade. Jag skrek att min fru var paralyserad och låg och skakade i vår båt.

Han svarade att det skulle vi tänkt på innan vi bokat en ocertifierad guide. Våra guider var certifierade och de var bokade på vårt hotell och hade med sig en medicinväska men det sket det här uppstoppade ursäkten till man i. (Ni får ursäkta mitt språk, men jag kom inte ihåg allt jag skrek, jag kom inte ihåg om jag svor eller inte, och jag får vara glad att mina ord var allt jag hade då och inte något vapen. Jag har aldrig varit så desperat i hela mitt liv, jag har aldrig varit så arg och så tillsynes helt utan hjälp.)

Våra guider vågade inte närma sig stranden något mer. De vågade inte säga emot mannen på stranden även om de säkert hade en bättre förklaring till vad som hänt än vad jag hade.

Men den vita mannen fick stå oemotsagd och vi tvingades vända tillbaka. Det var som om all min livskraft försvann, all desperation och all ilska. Det var 3-4 timmar till det bästa stället att gå i land på och sen var det någon timme till en djungelklinik.

Jag var övertygad om att Malin inte skulle klara sig. Allt jag kunde göra var att se på när hon skakade och tuggade fradga.  Ett stort brännsår började breda ut sig över hela hennes arm. Jag trodde att det var någon box jellyfish eller någon annan manet som bränt henne. Våra guider sa att de aldrig hade varit med om något liknande.

När väl tilläggsplatsen närmade sig var vi tvungna att stanna hundra meter ut, det var för grunt och vi fick bära malin gick en labyrint av sjöborrar.

Hon fick en spruta på den minsta klinik jag varit på. Packat jordgolv ute i ingenstans.

Detta var starten på vår bröllopsresa.

Epilog ( kind of, låter lite pretantiöst 😉)

Vi vet fortfarande inte vad som orsakade det. Någon sorts allergisk reaktion mot något okänt i havet. Men resan dog inte även om det kändes så. Vi fick en helt otrolig vistelse på Zanzibar som avslutades i vackra Stonetown. Flygbolaget hade inte meddelat oss att vårt flyg hade blivit inställt och vi fått ett nytt vilket ledde till en ganska långtråkig vistelse i Dar-es-salam.

Jag gjorde även en liten reklamfilm för hotellet vi bodde på som gjorde att vi åt gratis alla da dagar vi var där.

Snabbt nämna, simmade med delfiner, träffade 130 år gamla sköldpaddor och klädde ut oss i ananas skal, dock har märkligt alla bilder från ananas dagen försvunnit…hm.

Men hela allergichocken kom ändå att prägla vår resa men det är inget som får oss att inte vilja åka tillbaka. Zanzibar är fantastiskt på alla sätt. Superromantiskt och fullt med äventyr om man vill det. Och förutom någon enstaka korpulent vit herre så är folket där helt underbara.

MASSA BILDER....nedan