Mitt liv

Det värsta som hänt mig – Bröllopsresa -

Honey moon Zanzibar-266.jpg

Zanzibar var drömresemålet för oss. Ett ganska så orört paradis ute i Indiska oceanen. Efter ett års tålmodigt väntande var det äntligen dags för vår bröllopsresa. Att säga att vi var taggade är en underdrift. Jag hade noga planerat allt, läst flertalet böcker och surfat in på varje hemsida om Zanzibar. Men så hände något som fick hela mitt liv att vändas på ända.

Vi lämnade Arlanda med de billigaste biljetter som existerade, men är man nykär så klarar man lätt alla långa stopp. Som åtta timmar på Dohas flygplats (innan ombyggnation!!!). Vi satt på en enkel bänk natten igenom, spelade kort och drack märkliga kaffedrinkar.

När flyget äntligen landade på Zanzibar så var det en ljuvlig värme som slog emot oss. En enkel men mysig flygplats utan en massa människor. Lite palmer och en klarblå himmel. Vi blev hämtade av hotellet som körde oss tvärs över ön till den östra sidan. En folkgles och romantisk kust utan turister men med kilometer efter kilometer av en orörd och långgrund strand.

Endast lokala barn och fiskare rörde sig utmed stranden, på väg till skolan eller på väg ut i Indiska oceanen.

Hotellet vi bodde på var även det nästan öde. Vi hade en bungalow invid stranden och såg endast till gästerna vid någon av dagens måltider men knappt ens då. Vi var de blekaste på stranden 24/7. Och vi njöt av det. Med det sagt, jag är alltid den blekaste på alla stränder. Inklusive någon obekant strand på Grönland.

Någon dag in, när vi börjat acklimatisera oss till den nya miljön så bokade vi en tur ut för att snorkla runt en oerhört exklusiv ö norröver. Själva ön fick inte sätta fötter på, knappt ens titta på. Den var endast för de mest välbärgade och de betalade för att slippa oss andra.

Turen började med tre timmar i bil genom Zanzibars vildmark. På småleriga vägar och genom buskage och man undrade om det verkligen fanns några turister här. Det kändes i alla fall otroligt härligt att slippa glida fram i en luftkonditionerad buss på en välasfalterad väg på Mallis. Jag förstår att det finns folk som uppskattar det men men…visst är det härligt att vi är olika.

Vi gick genom vattnet några hundra meter för att komma ut till en enkel båt som skulle föra ut oss på havet. Ingen solig dag men ändå en dag som andades äventyr. Man känner att det ligger nått i luften. Tyvärr var det ett äventyr jag aldrig vill uppleva igen.

Vi dök i och njöt av en ovanligt (stilla) ocean och av ett fantastiskt skådespel under ytan. Jag förlorar mig väldigt lätt i vatten och efter 20 minuter befann jag mig ganska långt ifrån båten. Malin hade jag inte sett till på ett bra tag.

Jag gick upp och såg mig omkring, jag kunde se båten ett tjugotal meter längre bort. Jag såg inte Malin eller någon av de guider som var med. Endast en man stod upp i båten och vinkade. Jag förstod inte vad han skrek. Trodde kanske att de sett någon ovanlig fisk eller att det var dags för lunch.

Jag förstod inte alls varför inte Malin visade sig.

Jag simmade i ganska lugn takt tillbaka till den lilla båten mitt på havet.

När jag klättrade upp i båten fick jag se något som fick mitt hjärta att bokstavligen stanna. Ibland använder man ”bokstavligt” lite slarvigt för att understryka sin poäng, men jag lovar att vid det här tillfället så stannade mitt hjärta. Hela mitt liv tvärnitade och jag blev helt iskall.

Malin låg på botten av båten och skakade. Hennes ögon var grumliga och fradga bubblade ur mungiporna. Hon reagerade inte när jag skrek till och knuffade mig fram. Allt försvann. Jag menar allt!

Guiderna verkade mer panikslagna än jag och jag skrek och undrade om de hade någon medicin. De hade redan gett henne något men det hade inte hjälpt.

Jag pekade desperat mot ön som låg några hundra meter bort och skrek med allt jag förmådde att vi måste ta oss dit. Jag kunde se genom min desperation att de tvekade, de visste reglerna bättre än jag. Men jag visste att där fanns medicin och läkare. Jag sket i alla idiotiska regler.

Malin låg omedveten om allt som hände och skakade i en ostabil båt mitt ute i Indiska Oceanen. Vi var långt ifrån stora städer och vi var någon timme/timmar ut från fastlandet.

Efter några sekunder styrde de tillslut båten mot ön.

När vi hade 20 meter kvar till stranden kom en vit och oerhört fet man utspringande från skogen bakom. Han skrek på engelska och svor att vi måste lämna. Vi får inte sätta våra fötter på ön.

Jag ställde mig upp i båten och skrek med en volym jag inte visste jag hade. Jag skrek att min fru var paralyserad och låg och skakade i vår båt.

Han svarade att det skulle vi tänkt på innan vi bokat en ocertifierad guide. Våra guider var certifierade och de var bokade på vårt hotell och hade med sig en medicinväska men det sket det här uppstoppade ursäkten till man i. (Ni får ursäkta mitt språk, men jag kom inte ihåg allt jag skrek, jag kom inte ihåg om jag svor eller inte, och jag får vara glad att mina ord var allt jag hade då och inte något vapen. Jag har aldrig varit så desperat i hela mitt liv, jag har aldrig varit så arg och så tillsynes helt utan hjälp.)

Våra guider vågade inte närma sig stranden något mer. De vågade inte säga emot mannen på stranden även om de säkert hade en bättre förklaring till vad som hänt än vad jag hade.

Men den vita mannen fick stå oemotsagd och vi tvingades vända tillbaka. Det var som om all min livskraft försvann, all desperation och all ilska. Det var 3-4 timmar till det bästa stället att gå i land på och sen var det någon timme till en djungelklinik.

Jag var övertygad om att Malin inte skulle klara sig. Allt jag kunde göra var att se på när hon skakade och tuggade fradga.  Ett stort brännsår började breda ut sig över hela hennes arm. Jag trodde att det var någon box jellyfish eller någon annan manet som bränt henne. Våra guider sa att de aldrig hade varit med om något liknande.

När väl tilläggsplatsen närmade sig var vi tvungna att stanna hundra meter ut, det var för grunt och vi fick bära malin gick en labyrint av sjöborrar.

Hon fick en spruta på den minsta klinik jag varit på. Packat jordgolv ute i ingenstans.

Detta var starten på vår bröllopsresa.

Epilog ( kind of, låter lite pretantiöst 😉)

Vi vet fortfarande inte vad som orsakade det. Någon sorts allergisk reaktion mot något okänt i havet. Men resan dog inte även om det kändes så. Vi fick en helt otrolig vistelse på Zanzibar som avslutades i vackra Stonetown. Flygbolaget hade inte meddelat oss att vårt flyg hade blivit inställt och vi fått ett nytt vilket ledde till en ganska långtråkig vistelse i Dar-es-salam.

Jag gjorde även en liten reklamfilm för hotellet vi bodde på som gjorde att vi åt gratis alla da dagar vi var där.

Snabbt nämna, simmade med delfiner, träffade 130 år gamla sköldpaddor och klädde ut oss i ananas skal, dock har märkligt alla bilder från ananas dagen försvunnit…hm.

Men hela allergichocken kom ändå att prägla vår resa men det är inget som får oss att inte vilja åka tillbaka. Zanzibar är fantastiskt på alla sätt. Superromantiskt och fullt med äventyr om man vill det. Och förutom någon enstaka korpulent vit herre så är folket där helt underbara.

MASSA BILDER....nedan

Evelinas bröllop...och Joels såklart

Joel och Evelina-179.jpg

Om ni var närvarande under Joel och Evelinas vigsel (en av de vackraste jag varit på, även om jag har svårt för långa vigslar så var den fantastisk, jag vet, jag låter ironisk men icke), tänkte ni då på att Joel under sitt tal till Evelina sa att allt mitt är ditt?

Kanske var ni för upptagna med att gråta, förståeligt, jag fick själv en liten tår, men allt jag kunde tänka på var att Evelina aldrig sagt något i den stilen. Nu vill jag att folk ska förstå att jag älskar att driva med min syster. I mitt huvud kunde jag höra Evelinas tal så som det var menat;

…allt ditt är mitt.

För att undvika bad feelings från folk, jag driver med absolut största kärlek. Eller som min mor alltid säger om mig; Det är så Natte visar kärlek.

Jag fick äran att fota min systers bröllop. Eller så kanske jag blev lurad? Vet inte om det är en ära för storebror att slita och krypa i buskar på sin systers bröllop.

Mycket av bröllopsfotografering är att försöka skapa äkthet i en väldig absurd situation. Självklart finns det ju massa äkta glädje att starta med, men det är ofta en ganska annorlunda situation för folk att bli fotade i vackra miljöer i sina finaste kläder. Sen är ju också min syster okrönt drottning av ”plandids” (Planned Candids). Ni vet när man försöker få det att se väldigt naturligt ut fast det är planerat. Jag råkade bara skratta, mitt i en bokskog, vänd mot ljuset, i en brudklänning.

Skämt åsido, att försöka skapa intimitet och äkta glädje är vad allt handlar om, kanske inte just skapa men att ta fram glädjen och kärleken som finns där. Om det är genom att låta brudparet ta en svängom, krama varandra innerligt och hårt eller viska grönsaker...så ska det leda till att få människor att slappna av och kunna uttrycka sina känslor utan att bry sig om kameran som stirrar på en.

Längst ner under alla bilder så la lag även in mitt tal till Evelina och Joel och även Joels desperata musikvideos. Enjoy! Sorry för en sjukt lång blogg...den var mycket längre till en början...fick censurera en del.

Ett tal

Hej, nu är det då min tur. För er som inte vet. Jag är Evelina äldsta bror. Kortaste bror och bredast bror.

Jag kan hålla ett tal ikväll som kommer likna många andra.

Och ni kommer bli berörda, kanske en liten tår.

Jag kan berätta om Evelinas stora hjärta, hennes hjälpsamhet och hennes godhet.

Jag kan kanske få halva bröllopet i tårar med fina minnen med Evelina.

Det är den Evelina ni alla känner. Hon är fantastisk. En positiv tjej med många fina egenskaper.

Och även om det är ett vinnande tal. Ett godkänt tal på alla sätt men det är det inte så unikt. Inget jag skulle säga.

Ta det inte personlig, alla ni som kommer köra på det, det blir säkert jättebra. Men jag kommer hålla ett annat tal.

 

Det finns en annan sida av Evelina som jag älskar oerhört mycket men som tyvärr får allt för lite tid och utrymme i hennes liv.

Evelina är ju väldigt öppenhjärtig, hon delar med sig av sitt liv, sina framgångar, sina motgångar och allt däremellan. Men det finns en sak. En sida av henne, djupt därinne i hennes garderob. Ett intresse kan man säga som hon delar med få, om någon. Jag är en av de få som fått dela detta med Evelina.

Jag älskar henne faktiskt mer för detta. För att hon var sig själv då. Inte någon cool perfekt människa. Hon var min syster.

Evelina är ju som sagt och som kommer sägas otaliga gånger denna kväll oerhört positiv. Hon är helt ärlig med detta. Hon menar verkligen saker när hon säger det. Det är verkligen den bästa pastorn, den bästa kyrkan, den vackraste bilen. Hon tror på det, hon menar det. Problemet blir när det är den femte bilen hon säger det om, den tionde pastorn osv.

Jag vet inte om ni har spenderat tid tillsammans med Evelina och Stina någon gång? Men det följer ofta samma mönster, särskilt om man är där som tredje hjulet lite. Dem börjar gå igenom alla människor runtomkring dem hur underbara och fantastiska dem är för att sen efter några timmar cirkla tillbaka och dra samma radda människor igen. Det är ju fint. Det är bra.

Men jag kan ju aldrig fråga min syster om vissa saker

För jag vet att allt jag frågar om kommer vara perfekt, awesome and the most perfect thing ever created since the dawn of time.

Hon ljuger inte. Hon menar det. Men hennes omdöme i vissa frågor…det får lämnas osagt.

Men detta sagt, och inte för att på något sätt förringa Evelina och detta som är så underbart med henne vill jag komma in på hennes mörka hemlighet.

Jag gillar att dra ut på det som ni märker. Och jag inser att jag gräver gropen djupare för mig själv för varje sekund. Era förväntningar går upp. Ska han kunna infria till all denna uppbyggnad….

Hon har medvetet tonat ner detta över åren, det passar inte in i hennes kretsar riktigt. Detta är inget man skryter om på hillsong eller låtsas veta något om när man handlar inne i city som den stockholmare hon är…eller nja..märstabo i alla fall.

Jag ska visa ett lite klipp här på några sekunder. Så får vi se vad ni tycker om detta?

Massa filmklipp från scifi och fantasyserier

Detta är…japp…tom jag kan erkänna att det är skämmigt.  Detta föreställde tvserier jag och Evelinanördade igenom. Vi såg alla dessa tillsammans. Det var en fin tid vi fick tillsammans. Hon gjorde chokladbollar och jag köpte dvder för tusentals kronor. Rättvis fördelning.

Ok vi gör ett test. Hur många tv serier kände ni igen här. Nån som kände igen alla tvserier? Nån som kände igen nästan alla?

Ska vi se om evelina kan rätta

Stargate sg1

Robin hood

Battlestar galatica

Legend of the seeker

Hereos

Last ship

Nu var ju inte din mörka hemligehet så mörk Evelina, men jag tror inte du pratar om Stargate Sg1 med dina vänner. Och jag tror alridg du har nämnt det i ett hillsong sammanhang…eller…

Har du nämnt att du har sett varje avsnitt i alla 10 säsonger. Du kunde citera karaktärerna…

Jag tycker att ens passioner och intressen skänker mer dimension till ens person och man ska inte låta andra människor döma en för det. Alla ens intressen skapar en intressant karaktär. Man ska våga vara sig själv.

Jag ska bara säga det rätt ut. Evelina är en stor stor fantasy och scifi nörd. Och djupt därinne i henne så ligger nörden slumrande och väntandes på att få komma ut.

Varför tar ja upp detta? Jag vill inte att min syster ska glömma detta och försöka vara någon trots att det faktiskt inte alltid passar in det umgänge som är runt henne.

Våga vara dig själv oavsett om det gäller såna här ganska barnsliga exempel. Detta är ett barnsligt exempel och jag menar verkligen inte att du ska bli supernörd på detta. Men Var öppen för nya ideer och nya människor. Lås dig aldrig fast vid att saker ska vara som dem alltid har varit. Man kan alltid lära sig något nytt...ett öppet sinne med ett kärleksfullt hjärta öppnar många dörrar till platser och människor du aldrig trodde du skulle få uppleva.

Var aldrig för fin för något, som Paulus själv säger, grek för grek och nörd för nörd.

Och joel…nu är det din tur…

Joel är sonen mamma aldrig fick

Ett tag såg det ut att bli adopterade martin larsson

Men efter några resor till asien insåg mamma att han var likadan som sina söner

Joel säger aldrig ett retsamt ord till min mamma   Han bugar sig för henne och öppnar dörrar. Han testar alla hennes märkliga vegetarianska rätter och tycker att alla är dem bästa han smakat.

Ditt fina hjärta, Joel, och din tjänstvillighet leder nog därför ganska naturligt till nästa sak.

Frölunda låten ”Bära hjälmar av guld”

Jag har en frölunda tröja här. En tröja i helt rätt storlek.(Inte riktigt, utan fick låna en i barnstorlek) Nu är det ju så att Evelina och din svärmor är stora Frölunda fans. SÅ jag vill testa och se hur långt du är villig att gå för svärmor. Om Ingmarie nu kommer fram här och överräcker den helt normalstora tröja, kommer du då ta emot Frölunda i ditt hjärta och för alltid avsvära dig alla andra falska hockeylag. I Alfredssons, Lundqvists och Karlssons namn.

Evelina o joel, ni är perfekta för varandra.

Ni är grymma och ni kommer få vara med om så mycket fantastiskt tillsammans. Ni kommer få uppleva saker och se saker som ni aldrig skulle kunnat förutse. Ett äktenskap är ett äventyr från starten. Att få dela upplevelser med den man älskar är något otroligt. Få dela glädje och sorg och alltid veta att det finns en där som håller ens rygg. Det finns alltid en axel att gråta mot och famn att slutas in i.

Med dessa ord vill jag avsluta mitt tal. Men innan det tar helt slut har jag ytterligare än anknytning till evelinas scifi nörderi och en liten hälsning från en kär vän som jag tvivlar på att någon mer än Evelina  känner igen.