Mitt liv

Utslagen i Fotö och Malmö

Foto ALfven-33.jpg

Jag hoppas aldrig mer få höra några klagomål på vädret. Nu har vi fått sol och värme för de närmaste 10 åren ;)

Bring on the rain och gråa mysiga dagar.

Jag vet. Jag är lite annorlunda...:)

Har fått lite semester i sommar, tillsammans med min och Malins familj. Otroligt härliga dagar på Fotö och i Malmö och Köpenhamn. 

8 månader in som pappa

 Matteo och hans syssllng Malte.

Matteo och hans syssllng Malte.

Jag var varit pappa i åtta månader.  Det är en surrealistisk känsla, det har inte riktigt fått grepp i mig än. Jag vet inte om jag ser mig som en far. En gestalt som en bebis och ett barn ser upp till. En gestalt som tycks vara superstark, supersmart och allt det man idoliserar sin pappa med. Jag är verkligen inte superstark…

Det hände en sak för två månader sen. Något som fick mig att inse hur mycket som ligger nedbäddat i mitt dna, hur mycket man faktiskt förändrats.

Jag jobbade och Malin bad mig hålla koll på Matteo för någon minut eller två. Jag satte honom i vår stora läsfåtölj där han suttit lugnt innan. Vad jag inte insåg var att Matteo växer och testar i princip nya saker varje dag. Jag vände mig mot datorn i 15 sekunder och tänkte att han sitter helt säkert där. Men Matteo är inte en klassisk lugn bebis, jag har träffat mina vänners bebisar och han är raka motsatsen till hur Malin och jag själv när vi var små. På någon sekund hade han vänt sig om, dragit sig upp till fåtöljens armar och hävt sig upp. Sen såg något otroligt intressant på golvet som han bara var tvungen att undersöka.

Givetvis blev det en rejäl duns och ett hjärtskärande skrik. Ni får ha tålamod med mig men jag vet otroligt lite om bebisar, OTROLIGT LITE. Malin är mycket coolare och lugnare än jag. Men när jag hörde det skriket kändes det som om jag bytte skepnad. Jag var inte längre bebisrädde Natte utan en pappa. För några minuter var jag någon annan än den jag kände. Jag började gråta, samtidigt som jag ringde 1177 och mamma. Jag bar Matteo som en dynamitstav i en berg och dalbana.

När allt stabiliserats återgick allt till det vanliga..;) Men jag fick känna på något jag aldrig känt innan.

Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Matteo, han är otroligt påfrestande och skriker och bajsar och tar ALL ens energi, men jag kan inte föreställa mig för en sekund att leva utan honom. Det är märkligt. Jag vet hur jag känner men jag undrar hur de översätts till andra människor som inte kännt likadant.

I mitt tidigare liv. För hundra år sedan så gjorde man inte saker som skadade en. Om något höll en vaken på nätterna så fixade man någonting, om något tog ens energi så gjorde man någonting åt det. Nu kan man inte göra någonting åt det.

I ens förra liv gick man ju inte och älskade sin huvudvärk, sin sömnbrist och sitt fulla schema. Man levde med det, försökte förbättra situationen men det fanns aldrig någon kärlek.

Nu har man exakt det och orsaken till problemen älskar man mer än vad man någonsin älskat något annat någonsin nånsin i människans historia. Helknäpp mening. Jag är trött…

Nu ska ja börja fota bebisar i alla fall. Det krävdes tydligen en text i novellängd för mig att komma fram till det.

Hör gärna av dig till mig för prisinformation om bebis/barn foto 😊.

Det värsta som hänt mig – Bröllopsresa -

Honey moon Zanzibar-266.jpg

Zanzibar var drömresemålet för oss. Ett ganska så orört paradis ute i Indiska oceanen. Efter ett års tålmodigt väntande var det äntligen dags för vår bröllopsresa. Att säga att vi var taggade är en underdrift. Jag hade noga planerat allt, läst flertalet böcker och surfat in på varje hemsida om Zanzibar. Men så hände något som fick hela mitt liv att vändas på ända.

Vi lämnade Arlanda med de billigaste biljetter som existerade, men är man nykär så klarar man lätt alla långa stopp. Som åtta timmar på Dohas flygplats (innan ombyggnation!!!). Vi satt på en enkel bänk natten igenom, spelade kort och drack märkliga kaffedrinkar.

När flyget äntligen landade på Zanzibar så var det en ljuvlig värme som slog emot oss. En enkel men mysig flygplats utan en massa människor. Lite palmer och en klarblå himmel. Vi blev hämtade av hotellet som körde oss tvärs över ön till den östra sidan. En folkgles och romantisk kust utan turister men med kilometer efter kilometer av en orörd och långgrund strand.

Endast lokala barn och fiskare rörde sig utmed stranden, på väg till skolan eller på väg ut i Indiska oceanen.

Hotellet vi bodde på var även det nästan öde. Vi hade en bungalow invid stranden och såg endast till gästerna vid någon av dagens måltider men knappt ens då. Vi var de blekaste på stranden 24/7. Och vi njöt av det. Med det sagt, jag är alltid den blekaste på alla stränder. Inklusive någon obekant strand på Grönland.

Någon dag in, när vi börjat acklimatisera oss till den nya miljön så bokade vi en tur ut för att snorkla runt en oerhört exklusiv ö norröver. Själva ön fick inte sätta fötter på, knappt ens titta på. Den var endast för de mest välbärgade och de betalade för att slippa oss andra.

Turen började med tre timmar i bil genom Zanzibars vildmark. På småleriga vägar och genom buskage och man undrade om det verkligen fanns några turister här. Det kändes i alla fall otroligt härligt att slippa glida fram i en luftkonditionerad buss på en välasfalterad väg på Mallis. Jag förstår att det finns folk som uppskattar det men men…visst är det härligt att vi är olika.

Vi gick genom vattnet några hundra meter för att komma ut till en enkel båt som skulle föra ut oss på havet. Ingen solig dag men ändå en dag som andades äventyr. Man känner att det ligger nått i luften. Tyvärr var det ett äventyr jag aldrig vill uppleva igen.

Vi dök i och njöt av en ovanligt (stilla) ocean och av ett fantastiskt skådespel under ytan. Jag förlorar mig väldigt lätt i vatten och efter 20 minuter befann jag mig ganska långt ifrån båten. Malin hade jag inte sett till på ett bra tag.

Jag gick upp och såg mig omkring, jag kunde se båten ett tjugotal meter längre bort. Jag såg inte Malin eller någon av de guider som var med. Endast en man stod upp i båten och vinkade. Jag förstod inte vad han skrek. Trodde kanske att de sett någon ovanlig fisk eller att det var dags för lunch.

Jag förstod inte alls varför inte Malin visade sig.

Jag simmade i ganska lugn takt tillbaka till den lilla båten mitt på havet.

När jag klättrade upp i båten fick jag se något som fick mitt hjärta att bokstavligen stanna. Ibland använder man ”bokstavligt” lite slarvigt för att understryka sin poäng, men jag lovar att vid det här tillfället så stannade mitt hjärta. Hela mitt liv tvärnitade och jag blev helt iskall.

Malin låg på botten av båten och skakade. Hennes ögon var grumliga och fradga bubblade ur mungiporna. Hon reagerade inte när jag skrek till och knuffade mig fram. Allt försvann. Jag menar allt!

Guiderna verkade mer panikslagna än jag och jag skrek och undrade om de hade någon medicin. De hade redan gett henne något men det hade inte hjälpt.

Jag pekade desperat mot ön som låg några hundra meter bort och skrek med allt jag förmådde att vi måste ta oss dit. Jag kunde se genom min desperation att de tvekade, de visste reglerna bättre än jag. Men jag visste att där fanns medicin och läkare. Jag sket i alla idiotiska regler.

Malin låg omedveten om allt som hände och skakade i en ostabil båt mitt ute i Indiska Oceanen. Vi var långt ifrån stora städer och vi var någon timme/timmar ut från fastlandet.

Efter några sekunder styrde de tillslut båten mot ön.

När vi hade 20 meter kvar till stranden kom en vit och oerhört fet man utspringande från skogen bakom. Han skrek på engelska och svor att vi måste lämna. Vi får inte sätta våra fötter på ön.

Jag ställde mig upp i båten och skrek med en volym jag inte visste jag hade. Jag skrek att min fru var paralyserad och låg och skakade i vår båt.

Han svarade att det skulle vi tänkt på innan vi bokat en ocertifierad guide. Våra guider var certifierade och de var bokade på vårt hotell och hade med sig en medicinväska men det sket det här uppstoppade ursäkten till man i. (Ni får ursäkta mitt språk, men jag kom inte ihåg allt jag skrek, jag kom inte ihåg om jag svor eller inte, och jag får vara glad att mina ord var allt jag hade då och inte något vapen. Jag har aldrig varit så desperat i hela mitt liv, jag har aldrig varit så arg och så tillsynes helt utan hjälp.)

Våra guider vågade inte närma sig stranden något mer. De vågade inte säga emot mannen på stranden även om de säkert hade en bättre förklaring till vad som hänt än vad jag hade.

Men den vita mannen fick stå oemotsagd och vi tvingades vända tillbaka. Det var som om all min livskraft försvann, all desperation och all ilska. Det var 3-4 timmar till det bästa stället att gå i land på och sen var det någon timme till en djungelklinik.

Jag var övertygad om att Malin inte skulle klara sig. Allt jag kunde göra var att se på när hon skakade och tuggade fradga.  Ett stort brännsår började breda ut sig över hela hennes arm. Jag trodde att det var någon box jellyfish eller någon annan manet som bränt henne. Våra guider sa att de aldrig hade varit med om något liknande.

När väl tilläggsplatsen närmade sig var vi tvungna att stanna hundra meter ut, det var för grunt och vi fick bära malin gick en labyrint av sjöborrar.

Hon fick en spruta på den minsta klinik jag varit på. Packat jordgolv ute i ingenstans.

Detta var starten på vår bröllopsresa.

Epilog ( kind of, låter lite pretantiöst 😉)

Vi vet fortfarande inte vad som orsakade det. Någon sorts allergisk reaktion mot något okänt i havet. Men resan dog inte även om det kändes så. Vi fick en helt otrolig vistelse på Zanzibar som avslutades i vackra Stonetown. Flygbolaget hade inte meddelat oss att vårt flyg hade blivit inställt och vi fått ett nytt vilket ledde till en ganska långtråkig vistelse i Dar-es-salam.

Jag gjorde även en liten reklamfilm för hotellet vi bodde på som gjorde att vi åt gratis alla da dagar vi var där.

Snabbt nämna, simmade med delfiner, träffade 130 år gamla sköldpaddor och klädde ut oss i ananas skal, dock har märkligt alla bilder från ananas dagen försvunnit…hm.

Men hela allergichocken kom ändå att prägla vår resa men det är inget som får oss att inte vilja åka tillbaka. Zanzibar är fantastiskt på alla sätt. Superromantiskt och fullt med äventyr om man vill det. Och förutom någon enstaka korpulent vit herre så är folket där helt underbara.

MASSA BILDER....nedan

Pappa 3 månader in

matteo laser-12.jpg

Jag har kommit till det stadiet där varje dag jag kommer längre ifrån förlossningen är lycka. Varje gång jag ser Matteo på bild eller IRL (In real life för er över 30😉) så får jag ett onaturligt och fult leende. Det sträcker sig liksom längre bak på ansiktet än normalt, lite som Jokern i Batman. Det går inte att undvika. Eller kanske en bättre förklaring på hur jag reagerar när jag ser min son är hur man ser på vissa komiker. Johan Glans tex, jag skrattar bara jag ser honom. Han kan försöka se arg ut, ledsen eller skratta. Jag spricker upp i ett leende i alla fall. Nu pratar jag om Matteo inte herr Glans.

Jag kan stå och stirra på honom när han sover som en creepy stalker eller skratta ikapp med honom i ett skratt som skrämmande nog närmar sig min mors.

Och nu när jag börjat vänja mig hyfsat med hans bruna och gula överraskningar så vet jag att snart börjar den delen om igen. Jag pratar bajs, såklart, vad annars?

Idag fick han två sprutor något som resulterade i en oväntad reaktion från min sida. Han har ju skrikit mycket och gråtit förut men det har inte ”moved me” som idag. Det var som om han fick en kniv i ryggen. Han sköt ut med kroppen, öppen mun, all luft tycktes lämna honom innan han med ett djuriskt skrik och med tårar som bokstavligen sprutade. Jag var på väg upp att slå ner barnmorskan. Ne, det var jag inte. Men jag blev otroligt berörd på ett sätt jag inte var förberedd på. Hans smärta blev min och både jag och Malin har nog aldrig reagerat så innan. Det första vi ville göra var att gå och köpa godis till honom, sätta på en tecknad och mysa hela dagen. Sen kom vi på att han är endast 3 månader.

Övrigt:

3 saker jag ser framemot:

25 nov. Undertecknads födelsedag, som jag planerat in i sekunden 😉 Involverar museer, böcker,spel, zocalo, mer böcker, bio plus nått mer

7-10 dec MEDELTIDA JUL VISBY!

17 dec Julkonsert HILLSONG

Att vara pappa ( 2 månader )

Matteo-19.jpg

En av de jobbigaste sakerna med att vara en fotograferande pappa är att man förlorar sin objektivitet. Ni vet uttrycket ”kill your darlings”. När det kommer till olika projekt inom film och foto, när man måste rensa bilder och klipp som är bra men som inte fyller någon funktion.

Med Matteo har jag extremt svårt att se en dålig bild. Han är ju en stjärna i alla bilder. Börjar till viss del förstå min mors extremt dåliga omdöme när det gäller hennes barn. Evelina är ju en handbollsstjärna, Jonatan älskar hästar, Johannes är oerhört begåvad i språk och själv är jag märstas…nej…sveriges bästa dansare.

 Våran familjebild här, är jag springade i 100 knyck , slänger mig ner på kobajs och försöker komma i position innan bilden tas.

Våran familjebild här, är jag springade i 100 knyck , slänger mig ner på kobajs och försöker komma i position innan bilden tas.

 Lite Mose känsla över bilderna..en bebis…lite övergiven i en korg 😉

Lite Mose känsla över bilderna..en bebis…lite övergiven i en korg 😉

Matteo-11.jpg
Matteo-14.jpg

Jag har annars vant mig mycket snabbare än vad jag själv trodde. Bara två månader har gått, men ändå känner jag igen Matteos gnäll bland andra gnällspikar, hans glimt i ögat som ingen annan har. Sättet han stirrar på mig och undrar vem människan är…jag är pappa och det kommer aldrig någonsin ändras.

Facepalm och Explosion

 mer bilder längre ner

mer bilder längre ner

Mitt sinne och mitt hjärta ligger i bitar på en ärligt talat ganska kladdig sjukhussäng. Jag sträcker fram saxen och klipper av min sons navelsträng.

Min son.

Detta är inget jag gillar att tala om eller visa. Men att skriva om det går bra. Detta är en sån text jag själv, typ ogillade, innan jag själv blev pappa.

Varje gång jag ser honom eller bara för en hundradels sekund tänker på honom känns det som att hela världens vattenfall samlats runt mina ögon. Det är så oerhört klyschigt och larvigt. Det kan också bero lite på sömnbristen.

Men när man nu upplever alla hundratals klyschor man hör om bebisar och barn så förstår man dem. Det är klyschor och larvigheter. Men jag älskar det.

Jag älskar honom mer än vad jag trodde var möjligt.

Samtidigt har jag en obehagskänsla. Mitt... vårt liv är för alltid förändrat. Nu mycket mer än när man gifte sig. Mycket mer. Jag har såklart reflekterat över det innan Matteo kom till världen. Man inser att allt kommer bli annorlunda, men nu förstår jag det. ALLT FÖRÄNDRAS. Saker jag älskat, saker jag hatat. Allt sätts i perspektiv till min son och allt blir sekundärt även om vissa saker är svårare att släppa.

Att på ett sånt tydligt sätt som nu och som man skämtar om när man gifter sig, bli bunden. Verkligen bunden. Bunden som i att ligga på järnvägsspåret. Bunden till huvud och tår och se tåget komma. Det går inte att undvika. Och det känns lite spännande, lite olustigt. Men det finns ingen jag hellre skulle vilja ligga på spåret för än för min son Matteo Natanael (name pending, men det har något att göra med krigare plus djungeldjur) Alfvén.

Att gifta sig är ju a piece of cake jämfört med detta. Och då har Matteo inte varit på jorden mer än 1,5 dag.

Mitt liv som det varit är över. Totalt över. Jag säger inte det med en antydning av positivitet eller negativitet. Det är bara så det är.

Det är jobbigt.

Men jag är fast.

Jag älskar honom.

Men likväl fast. Bunden av min omsorg, mina tankar och mitt beskydd. Jag kan aldrig lämna. Vill aldrig lämna.

Men mitt tidigare liv tog slut lite snabbt. Hann inte säga hejdå. Livet gjorde en tvärnit och bytte riktning och det finns ingen väg tillbaks. Jag vill inte tillbaks men ibland blir man sentimental 😉.

Jag sa till Malin tidigare idag att det inte finns någon jag hellre vill ha detta äventyr med än henne. Hon är sjukt stark, lugn och helt grym. Jag är en Alfvén. Sååå...inte lika lugn. Gråter lite mer dock inte lika synligt som min familj.

Nu väntar en härlig natt med sömnbrist och helt fantastiska stunder med min förstfödde.

Ps. På tal om klyschor; om jag nu blir en sån som inreder med bibelord och fina citat a lá carpe diem. Bind mig vid rälsen!

KAKBUFFÉ och lite annat...VÄNTAN på LILLEN

Yes! Kakbuffé i slottsmiljö. Kombo av mina favoritsysselsättningar. Nu låter det i och för sig som att jag är familjär med kakätning i bufféstyle. Tyvärr inte. Men historia. Yep. Det kan jag. Och vilken fantastisk idé att kombinera de båda.

Vi har haft en ganska lugn sommar hittills. Känns mer som att allt är en enda lång väntan. Väntan på lilla pojken. Vi försöker förströ tiden, men det känns mer som att vi sitter och väntar på att färg ska torka. Om man nu kan vänta förväntansfullt på att färg ska torka. Torka nån gång då. För att alla ska förstå. Denna uttänkta bild är en symbol för väntan på min son. Som just nu alltså ligger fixerad i min frus mage.

Kul att höra också att i princip alla BBs i närområdet är helt fulla. Jag hörde nått, nånstans, vet inte om det stämmer, men att dem flugit med helikopter till Finland för att förlösa barn. Kan ju bli spännande. Vår europaresa blev ju inställd, kan bli ett litet besök i Finland då.

Några dagar i Österlen som jag skrivit om och annars mycket roliga utflykter i Stockholm. Lite historia. Nja, mycket historia. Birka, slott och gamla kyrkor.

Och sen denna otroligt himmelska och underbara och helt fantastiska KAKBUFFÉ! Vad är väl än kakbuffé på slottet? Det kan ju vara torrt. Hårt…eller sprött, saftigt och helt…helt underbart.

VILKEN HELG!

 Josef & Julia

Josef & Julia

Helgen startade kanon! Med Joels möhip...svensexa ;) Inget illa menat. Det var en fantastiskt rolig dag. Jag önskar jag fick en sån svense...möhippa.  Jag menar det! Gocart och massor av fotboll. Och den mest otroliga avslutning, mål från mittplan...10 sekunder kvar...mot Frankrike...i ett VM kval. Tack Toivonen.

Lördag var en stor härlig fest på Fillan i Stockholm, konsert med med flera grymma artister!

Samt den halvlugna söndagen som skulle börja med lite förlovningsfoto och sen tog det en helt annan vändning. Punka några mil utanför uppsala, mitt ute i ingenstans. Japp. Men en kanon helg. Punka måste väl hända nån gång...bättre nu än på vintern.

LITE TIPS

FILM/TV Nya säsongen av House of Cards finns på Netflix. Jag vet inte varför det är så kul och intressant att följa och hålla på en psykopat som leder världens mäktigaste demokrati. Men intressant är det.

BÖCKER/TIDNINGAR  Som vanligt läser jag för mycket olika saker samtidigt. Har igång 13 bokmärken just nu. 5 inköpta i Venedig, 5 i tyskland och resten från olika delar av världen. Och toppen på det, ljudböcker! Vill tipsa om en roman. Skriven av en fantastisk författare i vårt grannland, boken heter Odins barn.

KAMEROR  Köpte in en Olympus pen f för att testa lite. Var så otroligt nöjd med att hitta en begagnad på Scandinavian photo. En väldigt vacker och rolig kamera att använda. Men den är återlämnad. Jag klarar mig inte med micro four thirds över FF.

 

Min mor

Grattis mamma. Det är din dag idag…typ.  Det är en spännande och ibland skrämmande resa att få vara din son. När man inte är helt med i matchen så kommer det en tackling i ryggen, du tar pucken och kör mot mål. Och där ligger jag, 7 år gammal, och älskar dig för att du aldrig håller igen.

Du är själva definitionen av intensiv och du är rolig. Så rolig att du inte alltid förstår varför du är så rolig. Du skrattar alltid år mina skämt, lyssnar alltid på mina problem, du säger att jag dansar bäst i världen och sjunger vackrare än…nån artist som bara du kan.

I min mors ögon är jag alltid bäst på allt. Något som är oerhört bra, dock inte i alla sammanhang…jag är till exempel inte bra på att dansa och sjunga. Jag är grym på det! 😉

Tack för att du är den du är.

Älskar dig.

Jag ska bli farsa!

När man pratar om bebisar och barn och liknande samtalsämnen så är det nog aldrig någon som nämnt mitt namn i det sammanhanget.

För er som inte känner mig så väl och som inte redan skrattar åt det fullkomligt otroligt löjliga och märkvärdiga att jag ska bli pappa, så ska jag förklara. Jag har aldrig förstått mig på denna tydligen uppenbara medvetenhet att man ska prata med människor under en viss ålder med en ljus och hög och väldigt irriterande röst. Att man ska gå fram och gulla med främlingars barn, nypa barn i kinden och säga sockersöta och uppenbara lögner att hen är lik den och den.

Nu kanske man förstår att jag inte är det naturliga samtalsämnet eller dit tanken går när man pratar eller tänker på bebisar. När man tänker på mig så går väl tankarna till betydligt nördigare saker som medeltid, sci-fi, böcker, filmer…kanske resande och äventyr.

Men jag är en nörd i mycket och en väldigt osannolik farsa.

Och nu ska jag bli pappa. Något som gläder mig otroligt mycket.

Och jag ska få en son, något som vår barnmorska var väldigt noga med att påpeka för mig.

En snopp är en snopp! Det ser du väl!

Otroligt härligt och uppfriskande att bli närapå utskälld av en finlands-svensk barnmorska. Jag bockade och bugade och sa; du har rätt i allt o högt ärade barnmorska. Nästan sant.

Nu är det bara 2,5 månad kvar innan killen som skrivit detta halvt om halvt seriösa inlägg ska bli pappa. Vad säger ni? Det är väl okej att läsa sagan om ringen för ett spädbarn…lär den unge vid den väg han ska vandra och sånt 😊