Mitt liv

Medeltida Jul

visby mm-129.jpg

DISCLAIMER Jag vet att det inte är jul nu, jag vet att jag borde publicerat detta för lääänge sen. Men jag gör det nu i alla fall. :)


Jag går igenom Visby, innanför de medeltida stadsmurarna. Klockan har sen länge passerat midnatt. Det är mitt i december och kyliga vindar drar igenom gatorna och gränderna. Väggar och tak från gamla kyrkor reser sig runt mig och täcker den stjärnklara himlen. Det doftar eld och rök. Jag drar åt manteln. Dels för vinden, dels för att det är det enda medeltida plagg jag äger. Det ser bättre ut om man inte ser de mörka moderna kläderna inunder. Jag är en mörk ensam gestalt som drar igenom gränder och gator som varit här i hundratals år.

Jag, Malin och Matteo tog färjan till Medeltida Jul med extremt stora förväntningar. Förutom lite panikartat blöjbytande och nedbajsade kläder precis när vi skulle köra på färjan så gick allt bra.

Visby är lika vackert oavsett vilken tid på året det är och nu var det många år sen sist.

Vi bodde på ett centralt hotell innanför ringmuren. Otroligt mysigt och hjälpsam personal. Vi behövde bara gå 400 meter för att komma till de olika showerna vi skulle besöka och marknaden.

Eldshower, konserter utomhus i solnedgången, konserter i kyrkor, riddare och mysig gemenskap på kapitelhusgården. Medeltida Jul har allt om man är bara lite som jag. Det bjuder på härliga vyer, ULTRAMYS, historia och spännande dofter.

Den sista kvällen var det en sagoberättare i Helge Ands ruin. 1300-tals sagor från Italien. Jag kom dit lite sent. Malin och Matteo hade somnat. Jag smög in genom dörröppningen. Stjärnorna lyste klart och när jag andades steg ett litet moln. Runt en eld vid altaret satt ett tjugotal personer insvepta i vinternatten. Bröd skickades runt och det var tyst. Sprakandet från elden och röken var de enda intryck man tog in. Jag såg uppåt mot den klaraste himlen sen jag var i Nya Zeeland. Om inte det är magiskt vet jag inte vad som är det.

Då började sagoberättaren tala. Man sveptes med. Det fanns inga mobiltelefoner längre. Borta var televisionen. Tidningar och till och med böcker existerade inte längre. Det var som att färdas tillbaka till en tid då historier fördes vidare från mun till mun. Jag saknade inte våra moderna ting. Kylan försökte tränga sig på men jag brydde mig inte. En historia avlöste en annan. Vi satt där när elden falnat och allt som hördes var vinden utanför de bräckliga väggarna och rösten som förtäljde historier som berättats i hundratals år.

Det värsta som hänt mig – Bröllopsresa -

Honey moon Zanzibar-266.jpg

Zanzibar var drömresemålet för oss. Ett ganska så orört paradis ute i Indiska oceanen. Efter ett års tålmodigt väntande var det äntligen dags för vår bröllopsresa. Att säga att vi var taggade är en underdrift. Jag hade noga planerat allt, läst flertalet böcker och surfat in på varje hemsida om Zanzibar. Men så hände något som fick hela mitt liv att vändas på ända.

Vi lämnade Arlanda med de billigaste biljetter som existerade, men är man nykär så klarar man lätt alla långa stopp. Som åtta timmar på Dohas flygplats (innan ombyggnation!!!). Vi satt på en enkel bänk natten igenom, spelade kort och drack märkliga kaffedrinkar.

När flyget äntligen landade på Zanzibar så var det en ljuvlig värme som slog emot oss. En enkel men mysig flygplats utan en massa människor. Lite palmer och en klarblå himmel. Vi blev hämtade av hotellet som körde oss tvärs över ön till den östra sidan. En folkgles och romantisk kust utan turister men med kilometer efter kilometer av en orörd och långgrund strand.

Endast lokala barn och fiskare rörde sig utmed stranden, på väg till skolan eller på väg ut i Indiska oceanen.

Hotellet vi bodde på var även det nästan öde. Vi hade en bungalow invid stranden och såg endast till gästerna vid någon av dagens måltider men knappt ens då. Vi var de blekaste på stranden 24/7. Och vi njöt av det. Med det sagt, jag är alltid den blekaste på alla stränder. Inklusive någon obekant strand på Grönland.

Någon dag in, när vi börjat acklimatisera oss till den nya miljön så bokade vi en tur ut för att snorkla runt en oerhört exklusiv ö norröver. Själva ön fick inte sätta fötter på, knappt ens titta på. Den var endast för de mest välbärgade och de betalade för att slippa oss andra.

Turen började med tre timmar i bil genom Zanzibars vildmark. På småleriga vägar och genom buskage och man undrade om det verkligen fanns några turister här. Det kändes i alla fall otroligt härligt att slippa glida fram i en luftkonditionerad buss på en välasfalterad väg på Mallis. Jag förstår att det finns folk som uppskattar det men men…visst är det härligt att vi är olika.

Vi gick genom vattnet några hundra meter för att komma ut till en enkel båt som skulle föra ut oss på havet. Ingen solig dag men ändå en dag som andades äventyr. Man känner att det ligger nått i luften. Tyvärr var det ett äventyr jag aldrig vill uppleva igen.

Vi dök i och njöt av en ovanligt (stilla) ocean och av ett fantastiskt skådespel under ytan. Jag förlorar mig väldigt lätt i vatten och efter 20 minuter befann jag mig ganska långt ifrån båten. Malin hade jag inte sett till på ett bra tag.

Jag gick upp och såg mig omkring, jag kunde se båten ett tjugotal meter längre bort. Jag såg inte Malin eller någon av de guider som var med. Endast en man stod upp i båten och vinkade. Jag förstod inte vad han skrek. Trodde kanske att de sett någon ovanlig fisk eller att det var dags för lunch.

Jag förstod inte alls varför inte Malin visade sig.

Jag simmade i ganska lugn takt tillbaka till den lilla båten mitt på havet.

När jag klättrade upp i båten fick jag se något som fick mitt hjärta att bokstavligen stanna. Ibland använder man ”bokstavligt” lite slarvigt för att understryka sin poäng, men jag lovar att vid det här tillfället så stannade mitt hjärta. Hela mitt liv tvärnitade och jag blev helt iskall.

Malin låg på botten av båten och skakade. Hennes ögon var grumliga och fradga bubblade ur mungiporna. Hon reagerade inte när jag skrek till och knuffade mig fram. Allt försvann. Jag menar allt!

Guiderna verkade mer panikslagna än jag och jag skrek och undrade om de hade någon medicin. De hade redan gett henne något men det hade inte hjälpt.

Jag pekade desperat mot ön som låg några hundra meter bort och skrek med allt jag förmådde att vi måste ta oss dit. Jag kunde se genom min desperation att de tvekade, de visste reglerna bättre än jag. Men jag visste att där fanns medicin och läkare. Jag sket i alla idiotiska regler.

Malin låg omedveten om allt som hände och skakade i en ostabil båt mitt ute i Indiska Oceanen. Vi var långt ifrån stora städer och vi var någon timme/timmar ut från fastlandet.

Efter några sekunder styrde de tillslut båten mot ön.

När vi hade 20 meter kvar till stranden kom en vit och oerhört fet man utspringande från skogen bakom. Han skrek på engelska och svor att vi måste lämna. Vi får inte sätta våra fötter på ön.

Jag ställde mig upp i båten och skrek med en volym jag inte visste jag hade. Jag skrek att min fru var paralyserad och låg och skakade i vår båt.

Han svarade att det skulle vi tänkt på innan vi bokat en ocertifierad guide. Våra guider var certifierade och de var bokade på vårt hotell och hade med sig en medicinväska men det sket det här uppstoppade ursäkten till man i. (Ni får ursäkta mitt språk, men jag kom inte ihåg allt jag skrek, jag kom inte ihåg om jag svor eller inte, och jag får vara glad att mina ord var allt jag hade då och inte något vapen. Jag har aldrig varit så desperat i hela mitt liv, jag har aldrig varit så arg och så tillsynes helt utan hjälp.)

Våra guider vågade inte närma sig stranden något mer. De vågade inte säga emot mannen på stranden även om de säkert hade en bättre förklaring till vad som hänt än vad jag hade.

Men den vita mannen fick stå oemotsagd och vi tvingades vända tillbaka. Det var som om all min livskraft försvann, all desperation och all ilska. Det var 3-4 timmar till det bästa stället att gå i land på och sen var det någon timme till en djungelklinik.

Jag var övertygad om att Malin inte skulle klara sig. Allt jag kunde göra var att se på när hon skakade och tuggade fradga.  Ett stort brännsår började breda ut sig över hela hennes arm. Jag trodde att det var någon box jellyfish eller någon annan manet som bränt henne. Våra guider sa att de aldrig hade varit med om något liknande.

När väl tilläggsplatsen närmade sig var vi tvungna att stanna hundra meter ut, det var för grunt och vi fick bära malin gick en labyrint av sjöborrar.

Hon fick en spruta på den minsta klinik jag varit på. Packat jordgolv ute i ingenstans.

Detta var starten på vår bröllopsresa.

Epilog ( kind of, låter lite pretantiöst 😉)

Vi vet fortfarande inte vad som orsakade det. Någon sorts allergisk reaktion mot något okänt i havet. Men resan dog inte även om det kändes så. Vi fick en helt otrolig vistelse på Zanzibar som avslutades i vackra Stonetown. Flygbolaget hade inte meddelat oss att vårt flyg hade blivit inställt och vi fått ett nytt vilket ledde till en ganska långtråkig vistelse i Dar-es-salam.

Jag gjorde även en liten reklamfilm för hotellet vi bodde på som gjorde att vi åt gratis alla da dagar vi var där.

Snabbt nämna, simmade med delfiner, träffade 130 år gamla sköldpaddor och klädde ut oss i ananas skal, dock har märkligt alla bilder från ananas dagen försvunnit…hm.

Men hela allergichocken kom ändå att prägla vår resa men det är inget som får oss att inte vilja åka tillbaka. Zanzibar är fantastiskt på alla sätt. Superromantiskt och fullt med äventyr om man vill det. Och förutom någon enstaka korpulent vit herre så är folket där helt underbara.

MASSA BILDER....nedan

Ingången till Narnia Nya Zeeland Coromandel

 Frukost vid ett vattenfall någonstans i Nya Zeeland

Frukost vid ett vattenfall någonstans i Nya Zeeland

Vårt Nya Zeeland äventyr startade egentligen med halvön Coromandel. Om man bortser från de första fem dagarna i Auckland då vi strövade omkring likt zombies utan uppfattning om tid och rum och slukade vad som än ställdes framför oss.

Coromandel är en vacker halvö på nordön. Den är lummig med en djungel känsla över sig. Fick lära mig senare att fastän det ser ut som palmer överallt så är det stora ormbunkar. Dem har en palmart på NZ men för det mesta är det ormbunkar man ser.

Coromandel har likt resten av NZ ganska små vägar, men dem är vackra och man åker igenom rullande gröna kullar och höga klippor som stupar ner i havet. Det är också inspelningsplatsen för en del av Narnia filmerna.

Paradis stränder och gröna skogar. Drömmen.

I den lilla mysiga och pittoreska staden Hahei skulle vi leva och jobba i en vecka. Vi städade, tvättade fönster och var trädgårdsmästare i lyxlodgen där Alicia Vikander och Michael Fassbander bodde under inspelningen av ”The light between oceans”. (Den utspelar sig i Australien men filmades på NZ.)

Vi hade ett ganska lyxigt jobb och bodde otroligt fint.

Varje morgon var jag uppevid 4 för att se hur vädret såg ut. Strax utanför Hahei ligger Cathedral Cove, en väldigt ikonisk och vacker plats. Ungefär 40 min vandring, men jag ville hinna dit innan solen gick upp, till Malins förargelse (förargelse?..säger man så) En dag hade vi tur och vi snörde på oss vandringskängorna och gav oss ut. Jag hoppades att porten inte skulle ligga i vatten, jag hade inte koll på tidvattnet.

Annars var vistelsen i Coromandel ganska grym. Vi blev bjudna på valsafari, åt chokladpizza och blev bjudna på en super vegansk middag med människor som i mer eller mindre allt i livet är så långt ifrån hur jag och malin är. Men det var grymt. Det var startskottet på min väldigt långsamma väg till att bli vegan. Fortfarande inte framme…

Vi hade en mindre lyckad utflykt till Hot water beach som även den ligger på halvön. Det var misslyckat för att vi lyckades aldrig riktigt komma ner till det heta vattnet. Fast vi var ett tjugotal som under en timme grävde och försökte skapa en vall mellan oss och havet så blev det pannkaka.

Om du någon gång åker till Nya Zeeland så är Coromandel ett måste, litet, pittoreskt och det finns lite för alla.

0921 Cathedral Cove Hot water beach-33.jpg
0922 Hahei-2.jpg
0920 Hahei-38.jpg
AUCKLAND-5.jpg

There and back again

1 Nz malmo 2-1.jpg

Det har gått två år sen jag och Malin lämnade Sverige för vår drömresa. Vi åkte till Nya Zeeland (nattes dröm) och Australien (malins dröm). För att spendera vår tid jämlikt i varje land (NZ 3 månader) (AU 14 dagar).

En resa vi sparat på hela vårt äktenskap…och inte ens det räckte till. Efter sex månader i Nya Zeeland, Australien, kortis i Singapore, Fiji, Nepal och Thailand var kontot…tomt…typ.

Vi…Jag hade stora planer. Vi skulle luffa runt i NZ, vi skulle jobba för uppehället. Eller WWOOFa, (World Wide Opportunities on Organic Farms or Willing Workers on Organic Farms) det innebär att vi får mat och boende, sen jobbar vi ungefär 6-8 timmar per dag.

Vi ansökte även för bankkonto i NZ, och vi hade även det under hela vår vistelse, vi hade även ett sorts arbetsvisa för att även kunna jobba mot betalning och på så sätt dryga ut kassan. Hela den upplevelsen gick ju inte direkt som jag tänkt mig. Sammanfattat kan man väl säga att jag inte riktigt insett hur vackert NZ är och hur mycket det finns att göra. Det blev svårare att jobba och lägga tid på jobb när hela Middle Earth låg framför en.

Jag kommer under en liten tid blogga lite från Nya Zeeland resan. Det är inte alls för att jag vill glömma vardagen. Jag älskar att vara uppe på natten och byta bajsblöjor.

vår resa började i Malmö, därav...såna bilder...och inga hobbithus, hajar och berg.

KAKBUFFÉ och lite annat...VÄNTAN på LILLEN

Yes! Kakbuffé i slottsmiljö. Kombo av mina favoritsysselsättningar. Nu låter det i och för sig som att jag är familjär med kakätning i bufféstyle. Tyvärr inte. Men historia. Yep. Det kan jag. Och vilken fantastisk idé att kombinera de båda.

Vi har haft en ganska lugn sommar hittills. Känns mer som att allt är en enda lång väntan. Väntan på lilla pojken. Vi försöker förströ tiden, men det känns mer som att vi sitter och väntar på att färg ska torka. Om man nu kan vänta förväntansfullt på att färg ska torka. Torka nån gång då. För att alla ska förstå. Denna uttänkta bild är en symbol för väntan på min son. Som just nu alltså ligger fixerad i min frus mage.

Kul att höra också att i princip alla BBs i närområdet är helt fulla. Jag hörde nått, nånstans, vet inte om det stämmer, men att dem flugit med helikopter till Finland för att förlösa barn. Kan ju bli spännande. Vår europaresa blev ju inställd, kan bli ett litet besök i Finland då.

Några dagar i Österlen som jag skrivit om och annars mycket roliga utflykter i Stockholm. Lite historia. Nja, mycket historia. Birka, slott och gamla kyrkor.

Och sen denna otroligt himmelska och underbara och helt fantastiska KAKBUFFÉ! Vad är väl än kakbuffé på slottet? Det kan ju vara torrt. Hårt…eller sprött, saftigt och helt…helt underbart.

Venedig III

Att vandra genom trånga gränder och gå över smala broar över små kanaler med tusenåriga kyrkor och katedraler runtomkring sig är egentligen nog. Lägg till en otroligt stor skopa historia och kultur och kändisar som Marco Polo och Casanova. Det är ju nog för vilken stad som helst.

Men Venedig erbjuder så mycket mer och mer därtill.

Karnevalen som är världskänd och som man blir påmind om runt varje hörn där det hänger hundratals masker producerade i Kina. Vi hittade några lite mer genuina maskaffärer bakom dem stora turiststråken som bjuder på en mysig ”bortkastad” eftermiddag.

Eller varför inte världens häftigaste bokaffär?!

Eller Burano, ön utanför Venedig, känt för sina broderier i linne och väldigt färgglada hus.

Venedig har nog för att underhålla, utbilda och fascinera den mest svårcharmade resenär.

Så vi avslutade våra fantastiska dagar i en av världens mest klassiska och eviga städer med en konsert i en av alla dessa tusenåriga kyrkor. En symfoniorkester som spelade, ytterligare en kändis, Vivaldi.

Och när musiken var slut och man fann sig stirrandes på gamla målningar så ställde man sig upp. Gick ut i Venedignatten och lät sig omslutas av speglingar i kanaler och tusen historier.

Venice II

Åk inte till Venedig i juli eller augusti.

Det gjorde vi.

Venedig tar i genomsnitt emot 60 000 turister varje dag. Jag vet inte om det är högsäsong eller ett genomsnitt under året. När vi var där så var det nog 600 000 turister.

Det är ingen stor stad, tror det bor ungefär 50 000 människor, så mycket mer än hälften av alla människor du ser är turister.

Det märks särskilt vid de stora turistmålen som Markusplatsen, med katedralen och klocktornet. Som jag nämnde i tidigare inlägg så gillar jag att gå upp tidigt för att se en stad eller plats i ett helt annat ljus. Inget folk, trevligare ljus och det är stilla.

Det är så i Venedig också men man märker att det bor ett antal mer turister i staden än vanligt när man inte är helt själv.

Men värst är det på förmiddagen. Markusplatsen är ett gytter av folk, det är nästan värre än att gå på Mall of Scandinavia i samband med rea plus fotbollsmatch. Man blir helt yr.

Men då ska man veta att det är egentligen bara här 99 % av alla turister är. De rör sig på en-två huvudgator mellan stora hotell och Markusplatsen. Om man lämnar huvudstråken så kommer man bara 10 meter bort, in på helt serena platser. Små mysiga torg där urinvånarna hänger. Man går förbi ett 10-tals otroligt vackra kyrkor som inte har några turister. Och man kan köpa gelato utan att stå i kö. Man får verkligen njuta av Venedig.

Man ska absolut se Markusplatsen och palatsen och kyrkorna som hör till. De är otroligt vackra och intressanta. Men våga även gå vilse. Lämna huvudstråken och förvilla dig i en tusen år gammal stad på vatten, mellan kanalar, broar, torg, katedraler och palats.

Men om du kan, undvik juli-augusti. Bara för din peace of mind.

Venezia - Venedig I

Venedig är en stad som endast existerar i fantasin. Så känns det i alla fall. Det är en stad som ingen annan med så otroligt många historier. Man kan (SKA) gå vilse i gränder tills man inte längre bryr sig om simpla ting som mat och vatten. 

Detta är del 1 av ett antal inlägg från Venedig. 

Jag sov knappt de dagarna vi var där. Jag var upp vid 4-5 varje morgon och tog Vaporetton (vattenbussen som går längs grand canale) till Markusplatsen för att få se Venedig i ett ljus och lugn som är helt omöjligt att känna när man trängs med miljoner turister.

När man står ensam på Markusplatsen och solen är på väg upp då känner man verkligen historiens vindar (klyshigt men otroligt sant). Jag står på ett torg med en katedral och ett klocktorn som stått här i hundratals år genom otroliga skiften i världen.

Solen går upp, jag rör mig runt, tar lite bilder och börjar sen en lång promenad tillbaka till vårt värdshus som ligger vid grand canale med utsikt över Rialtobron som tyvärr är under reperation under vårt besök. Det tar lite längre tid att vandra tillbaka istället för att ta Vaporetton. Men det är en upplevelse i sig. Det är mörkare i gränderna och man känner av ett helt annat Venedig. Några tidiga morgon joggare springer förbi mig och skrämmer mig halvt från vettet. Jag stod djupt insjunken och begrundade en vacker scen när jag plötsligt hör flera springande fötter på bron jag står på. Fram flög stativet i ett ganska meningslöst försvar.

Mer om Venedig kommer snart...