Mitt liv

8 månader in som pappa

 Matteo och hans syssllng Malte.

Matteo och hans syssllng Malte.

Jag var varit pappa i åtta månader.  Det är en surrealistisk känsla, det har inte riktigt fått grepp i mig än. Jag vet inte om jag ser mig som en far. En gestalt som en bebis och ett barn ser upp till. En gestalt som tycks vara superstark, supersmart och allt det man idoliserar sin pappa med. Jag är verkligen inte superstark…

Det hände en sak för två månader sen. Något som fick mig att inse hur mycket som ligger nedbäddat i mitt dna, hur mycket man faktiskt förändrats.

Jag jobbade och Malin bad mig hålla koll på Matteo för någon minut eller två. Jag satte honom i vår stora läsfåtölj där han suttit lugnt innan. Vad jag inte insåg var att Matteo växer och testar i princip nya saker varje dag. Jag vände mig mot datorn i 15 sekunder och tänkte att han sitter helt säkert där. Men Matteo är inte en klassisk lugn bebis, jag har träffat mina vänners bebisar och han är raka motsatsen till hur Malin och jag själv när vi var små. På någon sekund hade han vänt sig om, dragit sig upp till fåtöljens armar och hävt sig upp. Sen såg något otroligt intressant på golvet som han bara var tvungen att undersöka.

Givetvis blev det en rejäl duns och ett hjärtskärande skrik. Ni får ha tålamod med mig men jag vet otroligt lite om bebisar, OTROLIGT LITE. Malin är mycket coolare och lugnare än jag. Men när jag hörde det skriket kändes det som om jag bytte skepnad. Jag var inte längre bebisrädde Natte utan en pappa. För några minuter var jag någon annan än den jag kände. Jag började gråta, samtidigt som jag ringde 1177 och mamma. Jag bar Matteo som en dynamitstav i en berg och dalbana.

När allt stabiliserats återgick allt till det vanliga..;) Men jag fick känna på något jag aldrig känt innan.

Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Matteo, han är otroligt påfrestande och skriker och bajsar och tar ALL ens energi, men jag kan inte föreställa mig för en sekund att leva utan honom. Det är märkligt. Jag vet hur jag känner men jag undrar hur de översätts till andra människor som inte kännt likadant.

I mitt tidigare liv. För hundra år sedan så gjorde man inte saker som skadade en. Om något höll en vaken på nätterna så fixade man någonting, om något tog ens energi så gjorde man någonting åt det. Nu kan man inte göra någonting åt det.

I ens förra liv gick man ju inte och älskade sin huvudvärk, sin sömnbrist och sitt fulla schema. Man levde med det, försökte förbättra situationen men det fanns aldrig någon kärlek.

Nu har man exakt det och orsaken till problemen älskar man mer än vad man någonsin älskat något annat någonsin nånsin i människans historia. Helknäpp mening. Jag är trött…

Nu ska ja börja fota bebisar i alla fall. Det krävdes tydligen en text i novellängd för mig att komma fram till det.

Hör gärna av dig till mig för prisinformation om bebis/barn foto 😊.

Att vara pappa ( 2 månader )

Matteo-19.jpg

En av de jobbigaste sakerna med att vara en fotograferande pappa är att man förlorar sin objektivitet. Ni vet uttrycket ”kill your darlings”. När det kommer till olika projekt inom film och foto, när man måste rensa bilder och klipp som är bra men som inte fyller någon funktion.

Med Matteo har jag extremt svårt att se en dålig bild. Han är ju en stjärna i alla bilder. Börjar till viss del förstå min mors extremt dåliga omdöme när det gäller hennes barn. Evelina är ju en handbollsstjärna, Jonatan älskar hästar, Johannes är oerhört begåvad i språk och själv är jag märstas…nej…sveriges bästa dansare.

 Våran familjebild här, är jag springade i 100 knyck , slänger mig ner på kobajs och försöker komma i position innan bilden tas.

Våran familjebild här, är jag springade i 100 knyck , slänger mig ner på kobajs och försöker komma i position innan bilden tas.

 Lite Mose känsla över bilderna..en bebis…lite övergiven i en korg 😉

Lite Mose känsla över bilderna..en bebis…lite övergiven i en korg 😉

Matteo-11.jpg
Matteo-14.jpg

Jag har annars vant mig mycket snabbare än vad jag själv trodde. Bara två månader har gått, men ändå känner jag igen Matteos gnäll bland andra gnällspikar, hans glimt i ögat som ingen annan har. Sättet han stirrar på mig och undrar vem människan är…jag är pappa och det kommer aldrig någonsin ändras.

Evelina och Joel Förlovning

Syrran träffade en kille förra sommaren. En smålänning. Utanför Lammhult. 

"Asså, jag förstår inte hur man kan bo i Sävsjö (Sveriges minsta stad)" Ungefärligt citat Evelina ca 13 månader sen. Nu ska hon gifta sig och flytta till Sävsjö. :)

Jag hoppas ni förstår att jag skämtar lite, mitt sätt att uttrycka kärlek som mor min alltid sagt. Man säger väl det när man inte orkar mer ;)  Skämt åsido. Ni är grymma Evelina och Joel. Ni kompletterar varandra så grymt bra. En sparar, en köper. Där kom ett till skämt. 

Ska bli så roligt att fota ert bröllop också!